torsdag 10 november 2011

Att göra det man är bra på

Två skräpdagar har gått. Det var ingen kort gråt paus. Riktigt förbaskat nere var jag. Mannen sa att jag måste rycka upp mig. Kompisar, som såg, sa att jag måste fokusera på det positiva.
Lätt för dom att säga.
Igår körde jag ABBA på full volym medan jag städade element. Det brukar funka med glad musik och praktiskt manuellt arbete. Fast inte i går.
Jobb på efter middagen. Masade mig iväg och fiskade upp barnen på vägen. Även jobbet såg ut att bli kaotiskt. Min arbetskamrat som hade lektionen för de större barnen kunde inte komma. Jag hittade inte grejerna. Mina barn busade runt medan jag pratade i telefon med kollegan. Fantastiska tjejen som hoppat in och hjälper oss satte mina busar att spela bingo.

Lektionen bara flöt. Jag kände att jag fixade det. Tycker ibland att jag inte är riktigt hemma med att vara en fröken som rättar och ger skrivregler. Man jobbar inte riktigt så i förskolan. Men igår flöt det.

Mot slutet fick två av våra tonårstjejer redovisa det de läst i 8-dagar tidningen. Ena tjejen pratade om en artikel om mobbning. Det blev mycket prat om det. Allt ifrån de som inget förstått, de som hade sett mobbning hända i deras skolan och de som sa att de aldrig märkt något.
En ny kille som bott i Sverige tills för ett tag sen satt alldeles tyst. Innan berättade han för mig att han går på en internationell skola. De talar bara engelska och han förstår inte ett dyft. Han sa också att han aldrig kommer att lära sig det.
Han sa heller inget under "hänga-gubben" leken vi avslutade med.
I stället dröjde han sig kvar till sist.
Då kom det; han berättade om elaka stora killar på skolan som slagit "hans kompisar". Jag bad honom lova att berätta för sina lärare på skolan. Att inte acceptera. Jag vet inte alls om han har så stort förtroende för sina lärare att han kommer att göra det. Kan bara hoppas. Lovade mig själv att ta ett snack med mamman...hon kanske inget vet...

Jag gick i alla fall därifrån glad, om än lite sorgsen, över att sådant ska hända i en "fin" skola där alla betalar dyra pengar för att ha sina barn.
Jag gick glad därifrån för att det hände igen. Den där bekräftelsen på att jag har något som gör att barn berättar även svåra saker för mig.
Ett annat barn kommer tillbaka i mitt minne. En indisk diplomatson på en internationell skola där jag vikarierade för många år sedan. Jag hade en sjunde klass en månad fast jag ingen behörighet har. Läraren hade bett om att jag skulle vara med hennes klass under hennes sjukskrivning. Hon guidade mig igenom ämnena. Hon trodde på mig och mitt sätt att vara med ungarna.
Den här pojken sa hon, när hon gav mig feed back på klassen, hade så svåra problem med koncentrationen att han fick mediciner.
Han var en fantastisk konstnär. Han kunde bara inte lära in texter alls.
En dag dröjde han sig kvar. Han sa att han inte visste hur han skulle göra. Hans huvud ville inte ta in. Allt blev bara en enda röra.
Jag försökte uppmuntra honom. Men det finns ju inte så mycket att säga. Träna. Vi kan jobba lite tillsammans. Måste säga att jag kände mig ganska otillräcklig.

När jag berättade detta för hans lärare blev hon alldeles paff. "Va? berättade han det för dig? Han har aldrig sagt något själv om att han var orolig. Alltid gömt sig bakom en mur av lustigheter och teckningar."

Allt detta gör mig glad. Klart också ledsen för att de finns barn som far illa på olika sätt.
Men glad blir jag över känslan att det här är jag bra på. Att lyssna och känna med. Jag kanske inte hittar någon omedelbar lösning. Men att få känna att någon lyssnar hjälper alla.

Så tänker jag på S som skojade när jag kom igår. Hon sa att det var K som skulle stå för fikat men han bara pratade och pratade. Jag sa att han gör det han är bra på. K är präst. Då ska man kunna prata och lyssna. S skrattade;" ja just det, vi borde alla göra det vi är bra på! "

Så sant!




4 kommentarer:

  1. Så skönt för de där barnen att du finns där. Och ser dem. Hoppas att du också får bli sedd! Skickar kramar och hoppas på en vilsam och rofylld helg för dig!

    SvaraRadera
  2. Helt sant och det låter verkligen som att du är på rätt plats. Det viktigaste på jobbet är just sådana stunder; himmel, vad de ger näring för livet! Kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Barnen har tur som har en person som du som dom känner sig så trygga med så att dom kan öppna sig. Det är viktigt för barnen att ha någon som dom kan prata med.

    Kram och ha en härlig söndag!

    SvaraRadera
  4. Har inte lyckats kommentera förut, håller tummarna för att det fungerar nu. Har sett här vad du gått igenom och vill bara skicka styrkekramar & kraft & energi till dig.

    SvaraRadera