fredag 1 juli 2011

Om rädslor

Sista dagarna verkar det som om allt jag läser; artiklar, bloggar, böcker, handlar om rädslor.
Jaha, tänker jag först; rädslan för att hoppa i djupt vatten har jag ju jobbat mig ur.
Rädslan för mörker sitter inte i längre...eller åtminstone mycket mindre.
Det där med att prata i grupp gick som en dans efter förskollärarlinjen.

Jag har nog fastnat lite i det där med att rädsla är bara den där som man vet om...den man har förstått.

Men så läser jag det här om att rädslan kan vara förklädd till annat.
Helt plötsligt förstår jag varför papperna jag fått av vår terapist fortfarande ligger, näst intill, orörda på mitt nattduksbord.
Jag ska fylla i om hur det var under min förste sons födelse och tiden strax efter. Skriva ner mina känslor. Lätt som en plätt tänker jag och plockar fram dagböckerna jag klottrade fulla vid den tiden. 
Men så slår det mig så himla oroliga vi var. Allt var anledning till oro.
Kanske inte så konstigt. Han var så efterlängtad pojk-skrutten. I fem hela år hade vi hoppats och trånat. Så kom han när vi tittade på varann och sa att; vi har det ju bra. Vi två.
Han kom som en vansinnigt efterlängtad överraskning.

Så vad är jag då rädd för?

Att det ska uppdagas att jag inte alls dög som mamma. Att det är mina fel och brister som gjort att han har det svårt idag.

Att min oro ska ha satt sina spår i honom. 

Att det inte alls var den rosen röda dröm att ha en liten bebis som vi trott. 

...det är ju det som är meningen. Att vi ska förstå bättre för att kunna hjälpa honom.

Ändå är det så svårt.
Jag hittar inte pennan. Var var det nu det stod om kolik...svärfars invasioner...att jag inte hade tid att duscha...att han inte alls ville ligga i vagnen och titta på molnen när jag diskade???

Nej, nu gör jag det...fast först ska jag bara bädda sängarna.

4 kommentarer:

  1. Hej hej!
    Vilken intressant tanke, att rädsla kan vara förklätt.... så kan det ju faktiskt vara, jag har bara aldrig tänkt så.

    *Skänker styrkekramar*
    /V

    SvaraRadera
  2. Så kloka ord idag! Och tack för länken. Jag tror även att rädslan är nära förknippad med ilska. Det har varit svårt för mig att ta till mig eftersom jag tidigare i livet har sett mig själv som en temperamentsfull person. Men visst är det skönt att släppa på åsikter och hitta annat? Kram

    SvaraRadera
  3. Rädslor är fascinerande och visst kan dom vara förklädda. Evakarin skriver så mycket bra saker.
    Jag kommer ihåg när jag låg på BB och kände hur kärleken till den nyfödda vällde fram och samtidigt kom rädslan. Vilken hemsk smärta om hon skulle dö. Jag blev rädd för min kärlek för jag kände vilken smärta som skulle kunna komma om något hemskt hände.

    SvaraRadera
  4. Jag känner igen mig och jag tror att det absolut kan vara så att ens oro sätter spår. Precis som många andra faktorer som inte går att särskilja från varandra. Men. Man kan inte vara någon annan än den man är och framförallt kan man inte gå tillbaka och förändra den person man en gång var. Man kan såklart fundera över sitt förhållningssätt framöver och försöka reda ut det som är. Men aldrig någonsin klandra sig eller skuldbelägga sig för att man oroar sig. Gör inte det!
    Jag tror dessutom generellt att man som förstagångsförälder ÄR orolig. Bör man inte vara det dessutom? Är det inte naturligt? För det är ju ett otroligt ansvar man ska lära sig att hantera, bära och förstå.
    Å andra sidan tänker jag att när man väl konstaterat att oron kan ha en roll i hur man betett sig så kan man ta tag i det och försöka lotsa ut ur situationen. Storebrors kolikperiod var något av det värsta jag genomlevt i mitt liv just för att alla de där känslorna och tankarna kring föräldraskap, moderskänslor och nybliven-mamma-lycka kom på skam och det parat med sömnlösa nätter, oro och frustration över någon som aldrig är nöjd... Ja, inte konstigt att det sätter spår. Å andra sidan; jag har funderat på om koliken förmodligen blev värre för att jag mådde så dåligt. Säkert. Lillasysters kolik var mycket lättare att hantera.
    Många tankar. Hoppas du finner din väg och ditt sätt att hantera det. Men fina, lägg ingen skuldbörda på dig. Du gjorde och gör så gott du kan; det är jag helt säker på. Kramar!

    SvaraRadera