Känner att den är på väg. "Roliga veckan". Inte så svår för mig jämfört med andras "roliga veckor". Om jag jämför med det jag såg min faster genom leva när vi var på semester tillsammans en gång, så är den noll. Två dagar låg hon dubbelvikt. Blek i ansiktet så att jag ville ringa ambulans...spansk ambulans.
Nej, så har inte jag det. Innan barnen föddes gjorde det aningen ondare. Långt i från mycket.
Det är nedstämdheten och nervositeten som gör det jobbigt. Gråter för kommentarer på min italienska blogg istället för att vara glad för att jag får några. Skriker för mycket och för högt åt barnen...ibland för dumheter.
Sista tiden har jag fått ont i huvudet. Det hade jag aldrig innan. Nu kan jag få så ont att jag behöver vila mig. Ibland är en tablett oundviklig.
Jag vill gömma mig. Gå i ide. Inte finnas till några dagar. Sen vakna upp glad och pigg igen.
Vill inte vara ledsen och gråta för allt. Vill inte bli ursinnigt arg.
Vill vara glad. Det här är ju inget varken farligt eller allvarligt.
Varför känner jag mig så här?
Hej vännen!
SvaraRadera*Kramar om och sänder styrka* Det går över. Andas in. Låt gråten komma. Låt ilskan komma.
Sedan är du fri och kan ta in glädjen
Ljus*
/V
PS. vad fin din blogg har blivit, känns väldigt lugn
SvaraRaderaDu är inte ensam, men det är inte som det ska. Egentligen ska ladies holiday vara en nystart och en genomrensning. Önskar dig lite frid i sinnet (fast ibland är det skönt att släppa ut ilskan också :))
SvaraRaderaKram!
Tack fina vänner!
SvaraRaderaDet känns redan lite bättre...fast jag röt åt minstingen för en stund sedan. Han slängde en kudde på mig när jag låg i Savasana, två gånger.
Känner barn månne av att jag inte är mitt vanliga jag???