På rätt väg

På fredags kvällen drar, praktiskt taget, min Yoga/Shiatsu kompis med mig ut.

Det var meningen att vi alla skulle gå ut med våra respektive men kompisen kör en bluff. Ett bus drag som gör min man en aning sur. En liten stund får jag känning av den där gamla skuldkänslan som han säger att jag har även om det bara regnar. Att det liksom är mitt fel när allt inte går som det ska.

Snabbt skakar jag av mig den.

Så drar vi ut bara hon och jag.

Vi beger oss av till en stadsdel som i början av mina arton år här var vardags mat.

Idag känns det lite som jag är på okänt vatten. Inget är sig längre likt.

Massor av restauranger, pubar och musikställen avlöser varandra. Det är bara att gå runt och välja.

Tur är det då den Indiska restaurang som hon tänkt ta mig till visar sig vara stängd.

Det blir pizza och öl. Sen ännu lite öl på ett musikställe som ägs av hennes sons piano lärare.

I levande ljus, gjorda av en brasiliansk kille, underbara sken pratar vi av oss om våra söners otroligt liknande berättelser. Hon tröstar mig. Ger mig hopp. Får mig att känna det jag egentligen vet. Att det bara handlar om att få rätt på pojkens oroliga energier. Få honom så att säga på rätt köl.

Allt de vi går igenom med honom har hon redan genomlevt. Lösningen för honom har varit precis de som föreslagits oss. Hennes son är på väg. På väg att klara sig själv.

Vi pratar om detta och om våra män som vi älskar men ibland inte förstår.

Om att försöka leva yogiskt när dagens stress knackar på dörren. Vi pratar också om aborter. Gamla "spöken" som går igen.

Hon lämnar mig vid stationen vid halv tolv. Sista bussen går tolv. Jag får vänta precis en halvtimme. Då tänker jag mycket om slumpen.

Det finns någon anledning till att vi träffades på retreaten i höstas.

Precis som det finns en anledning till att vi valde samma dag, av tre möjliga, att gå på yoga-festivalen...utan att säga det till varandra. 

Jag står där och tänker på min vackra, stiliga nyfunna vän som ger mig så mycket...

Äntligen kommer min buss. Sen händer något jag aldrig varit med om. Jag natt rumlar ju aldrig med buss. Prick klockan 24 startar alla bussar som är kvar på stationen. Alla drar iväg samtidigt. Som en lång lång buss-orm kör alla ut från stationen. En barnslig glädje tar tag i mig. Som om jag gjort världens upptäckt.

Helt plötsligt känns det som att jag gör rätt. I allt det jag gör! I alla fall just nu. 

Det säger vackra kompisen.

Det stryker buss-ormen under.