Hårklippning & Midsommar

Tragedin hängde liksom i luften.

Han hade ju sagt att han inte alls var med på att klippa håret.

Min egensinnige, snart tio-årige, son som vet precis hur han vill ha saker och ting.

Ibland bara måste man klippa lite. Särskilt om man haft besök av småkryp igen.

Detta försöker jag förklara för honom medan vi traskar till min mans frisör.

Pojken liksom lyssnar fast han inte alls lyssnar...

När vi äntligen kommer dit sitter det ett enormt lås på dörren.

Alla frisör stolarna är borta och en skylt ber postmannen lämna eventuell korrespondens till någons portvakt.

Så vi går hemmåt igen.

Till frisören på vår gata.

Jag förstår ju redan att allt kommer att bli fel.

Vi känner ju inte de här frisörerna.

Min son har svårt för förändringar.

Låtsas som ingenting och får ner båda pojkarna i vars sin stol.

En frisör åt varje barn är inte illa.

Minsta pojken säger hur han vill ha det; kort fast lilla svansen i nacken ska vara kvar. 

Han får som han vill.

Stora pojken vill ha hela tjocka kalufsen uppe på huvudet kvar.

Han vill kunna göra "tupp-kam". 

Frisören klipper runt kalufsen.

Jag tror minsann han svettas. Inte bara av värmen men också för att han förstått allvaret i min sons förfrågan.

När han kommer till tjocka kalufsen vänder han sig mot mig; "ska jag ta lite här också?".

Då gör jag dagens andra fel...det första var ju att ta pojken till frisören...

Jag svarar; "klart du ska ta lite".

Min lille krigare säger inget. Han låter sig klippas.

Allt kommer sen. När jag betalt och vi är på väg därifrån.

Tårarna rinner och han är ursinnig. 

Håret blev för kort och kommer aldrig att växa ut igen.

Han deklarerar att han aldrig någonsin mera ska gå ut.

Jag sväljer ner min nervositet. Vi ska ju både på terapi och midsommarfest idag. Hur ska detta gå till?

Gråtande följer han med oss mot marknaden. Handla måste vi också.

Ingenting förstår den där dumme frisören. Tacka vet han E. E är min systerdotter. Hon är frisör. Hon kan det där med att klippa mycket utan att det märks. Sen får man välja vilken färg på spray man vill ha. Det är "coolt". Inte som dumfrisören som klippte absolut alldeles för mycket. Han ska aldrig gå ut mera...åtminstone inte förrän håret växt ut. Om det nu gör det...

Så fortsätter pojken gråtande hela vägen.

En snilleblixt slår till mig; "du kan ju ha keps på dig...eller sjörövar-sjalett".

Han stannar upp. Röd i ansiktet av ilska och gråt säger han det som ska bli vårt nya mål; " okej för keps, men den ska vara svart".

Vi har inga svarta kepsar hemma. Det vet jag. Men jag har tur. På marknadens övre våning säljer de kepsar i alla de färger och han hittar snabbt det han vill ha. Fast den ska sitta på knoppen på Rapper's vis; bak & fram. Minsta pojken får en blå...han kan ju inte heller vara utan.

Lite bättre tid mods fast fortfarande sur och mumlande om dumma frisörer tar vi en sväng på snabbköpet också.

Vid kassan går vi på en klasskamrat. Till råga på allt tjej. Sonen piper snabbt ut genom dörren efter världens snabbaste "ciao!"

I blomhandeln är han lite gladare igen. Han inleder en låtsas boxningsmatch med lillebror. Jag får be dem akta blommor och prydnader. 

Under tiden förklarar jag för tjejen i affären att blommorna jag vill ha ska vara till midsommarstången. Hon blir eld och lågor fast det inte hör till vanligheterna. Det är ju en svensk fest. Jag får lite blommor gratis också. Hon gillar verkligen idén. 

Helt plötsligt står min boxande stora pojke bredvid mig; "ska vi göra den där stången vi gjorde i Sverige, i kväll?". " Ja visst!", svarar jag. "Coolt!", är hans kommentar. "Då hänger du med i kväll då?". "Jaaaa!!!".

Sen går allt bra. Terapi och fest.

Fast lite besviken blir min son på att midsommarstången inte alls är av den storlek han minns från Sverige.