Yoga vänner

Det blev en underbar yoga helg.

En djupdykning i Hatha yoga, Nidra yoga, Ujjayi pranayama och föreläsningar om reinkarnation och psykologi.

Dagarna avslutades med filmer om Yogananda och Sivananda

Vansinnigt god vegetarisk hem lagad mat fick.

Allt kom direkt från hotellets grönsaksland.

Jag lärde känna nya trevliga människor.

Allt var avkopplande.

En känsla av att vara hemma.

På rätt ställe.

Tre dagar bara flög iväg.

Det känns som om jag bara vill mera.

Yoga mera.

Meditera mera.

Att få fortsätta att flyta runt på moln.

Men framförallt lära mig mera.

Min resa är bara i sin början.

Det är så min lärares fru hälsar mig när vi säger hej då.

Vi fick inte mycket tid att lära känna varandra.

Men detta är bara början.

Ja, så säger hon, denna lilla kloka kvinna med stort varmt hjärta.

Jag känner det fast vi aldrig pratat djupare.

Nidra yogan är det hon som leder.

På så vis känner jag henne.

Hon har ett hav människor som vill vara med henne.

Sitta bredvid henne vid matbordet.

Kanske borde jag ha stått på mig.

Trängt mig förbi för att nå henne vid middagen.

Jag har ju lärt mig att använda mina armbågar på bussar och tåg.

Detta säger hon också...att jag borde "ta för mig mera".

Dessa tankar ringer i mig när jag väntar på tåget som är 95 minuter försenat.

Ett hällande regn som börjat då vi åt middag tvingar mig att stanna inne på den trista stationen.

Jag har gott om tid att tänka och tänka.

Vaknar på natten och känner mig ledsen.

Men varför?

Korten vi fick dra och läsa efter Nidra yogan visade alla på att jag borde öppna mig mera. 

För mig och alla som finns runt mig.

Åtminstone är det så jag förstått det.

Eller rättare sagt; jag vet ju att detta är min knut.

Den som gör att jag missar möten...människo-möten.

Den som gör att jag har svårt för att hålla mig kvar i meditationen...tankarna ger sig av.

Detta måste jag jobba på!

Idag går jag runt med en sorgsen känsla.

Ja, det var faktiskt en underbar helg.

Jag fick nya vänner.

Men ändå...

Så ser jag bilderna.

Jag sitter som en hösäck.

Ber liksom om ursäkt för mig själv.

Det är den där gamla känslan av att inte vara bra nog som har fått tag i mig som vanligt. 

Varför känns det så?

Vad kommer denna känsla från?

Jag som bara ville njuta av det jag varit med om...

Måste verkligen ta tag i detta!

De nya vännerna...de ger mig värme för att vilja...

Jag kan ta tag i detta!