Om Shiatsu och avstånd

I torsdags var jag hemma hos en kompis som studerar till Shiatsu-terapeut. Hon är på andra året och måste göra ett visst antal behandlingar gratis som praktik.

Jag fungerade som försökskanin.

Min allra första Shiatsu behandling.

Min kompis känner jag från Yogan.

Vi kände varandra ganska lite innan Yoga weekenden i slutet av Oktober.

Men hon är en av de där människorna som jag på något vis känner att jag har mycket gemensamt med...inte bara yogan...en viss feeling...

Detta visar sig till fullo denna torsdags morgon.

Jag är utanför hennes lägenhet klockan 10,30 precis som bestämt.

Vågar inte ringa eftersom jag vet att hon först skulle prata med sin tolvårige sons "Professore"...ja, man håller väldigt mycket på titlarna här... man får verkligen inte kalla en lärare för lärare på mellanstadiet... Professor ska det vara... så jag skickar ett sms. Hon kommer springande. Problem. Sonen låtsas studera.

Därför inleder vi behandlingen med prat om våra barn och svårigheten i att vara mamma...en rättvis mamma...en BRA mamma...

Min son och hans kompisar gjorde ett hemskt myteri i matsalen med en vikarie igår. Det dom lyckades häva ur sig och göra mot henne är inget man kan sätta ord på. En grupp vilddjur får de mig att tänka på. Inte skulle jag någonsin ha vågat säga så fula saker till en vuxen då jag var liten Jag är minst sagt skärrad själv. Är det jag som uppfostrar honom???

Sen byter vi om. Kompisen sätter på musik. Vacker musik. Avkopplande musik. Jag är ingen försökskanin. Jag är jag som är helt i händerna på en ängel.

Jag flyter bort i en underbar avslappning. Fast tankarna lyckas jag inte koppla bort. De virvlar runt.

Min kompis märker det. Det säger hon sen.

Det att jag inte lyckas stänga av helt. Släppa loss. Sen det där med att jag samlar allt i mina axlar och nacke. Det känner hon. Hon tackar mig på indiskt vis efter behandlingen. Jag är verkligen ingen försökskanin.

Sen,  när vi pratar om detta över en kopp te kommer vi återigen in på allt det där med barnuppfostran och problem igen.

Vi kommer överens om hur vi båda borde låta saker och ting mera rinna av oss.

Hålla distansen. 

Inte ta saker personligt.

Uppfostra men hålla avståndet...kan man det?

Yogan talar om det.

Men så otroligt svårt det är.

På morgonen efter ringer hon mig. Hon vill bara höra hur jag haft det efteråt. Själv var hon nära hjärtinfarkt på eftermiddagen. Barnen igen. Hon skrattar till när jag säger att hon nog inte var på rätt väg då. Inte ska man ha hjärtklappningar om man håller distansen.

Själv har jag precis fått veta att min minsting går i den "värsta" ettan enligt lärarna. Alltså har jag en pojke i den "värsta" ettan och en i den "värsta" fyran...

Vi uppmuntrar varandra igen. 

Jag säger att vill vara en av hennes klienter även då hon är klar och kan ta betalt för behandlingar.
Hon försäkrar mig om att jag redan är hennes klient.

Sen beger jag mig till yogan.

Det är den kvinnliga läraren. Henne gillar jag verkligen. 

Hon säger till mig att slappna av i axlarna...

Det är inte min kompis på bilden.
Tack google images!