måndag 22 november 2010

Leendet måste komma från hjärtat.

Jag har aldrig varit en leende människa.
Detta har naturligtvis aldrig varit till min fördel.
Leenden drar till sig andra människor.
Leende människor verkar ha så mycket mera vänner...lättare att få kontakt.
Därför har jag aldrig haft särskilt många vänner.

Jag tror att man föds antingen med eller utan denna gåva.
Min stora pojke är som jag.
Han slösar inte på leenden.
Men när han verkligen är glad bubblar han ut i verkligt hjärtliga skratt som gör alla omkring honom glada bara av att höra det.

Min minsta pojke har jämt...nåja, nästan jämt ett leende på sina läppar. 
Ett stort varmt leende som inkluderar ögonen. 
De stora valp-ögonen.
Han kan le dig rakt upp i ansiktet så att ilskan du nyss kände försvinner i ett svep.

Det är väl klart vem som har det lättast med relationer av mina söner...

Stora pojken blev flyttad i förskolan. Det tog månader innan han överhuvudtaget kom nära någon av de "nya" barnen. 

Minsta pojken hamnade i en klass, när han började lågstadiet, utan en enda av pojkarna han gått med på förskolan. Andra dagen kom han hem med en lista på telefonnummer till nya kompisar som han ville att jag skulle ringa.

Leende drar till sig.

Men man kan inte le utan att det kommer från hjärtat. 
En inre ro är jag övertygad om att man måste ha för att leendet ska bli ärligt.
Den inre ron letar jag efter. Har kanske alltid gjort...

Det finns de som ler i alla fall. Går omkring med ett påklistrat leende.
Så vill jag inte vara. Det syns lång väg att de lärt sig göra så. Kanske för att få vara med...


Något har hänt mig sedan jag började med yogan.
Det är jag övertygad om.
Människor jag träffar varje dag har börjat säga att jag är en "solig"(fritt översatt från det italienska "solare" som jag tycker är så vackert!) människa.
Positiv. 
Folk närmar sig.
Detta hände aldrig förr.

Att jag är på väg.
Att leendet finns där nere.
Det kanske rent av är på väg ut...

Det finns nästan inga bilder alls på mig leende. Antingen ser jag trumpen eller överrumplad ut. Ibland rent av sur.

2 kommentarer:

  1. Åh Marika, har du varit i Indien? Där ler alla. STORT. och det tog mig med storm när jag kom dit. Jag vet inte om det är en läggningsfråga, tror snarare på kulturfråga. Men det låter härligt att du är soligare :)

    SvaraRadera
  2. Ja , Annika vi är nog inget leende folk.
    Jag har inte varit i Indien...än.
    Bara vet att jag måste. Åtminstone en gång.

    SvaraRadera