Inga yogiska tankar alls

Efter upplevelsen på posten i går då jag blev tillsagd att jag kunde ignorera det som stod skrivet i ett brev de skickat ut...bortse från utgångsdatum och i princip göra som jag ville (det går och läsa om det hela på min engelska blog om man har lust)...trodde jag att måttet var rågat.
Då hade jag förstås inte räknat med de italienska busschaufförerna.

Min pojke fyller snart år och har önskat sig några Ben Ten utomjordingar som han samlar på (det ligger väl i släkten antar jag...det där med utomjordingar). Den allra viktigaste saknades i hans samling och jag har redan avverkat alla möjliga leksaksaffärer jag kan komma på. Så idag stod då mitt hopp till köpcentrumet som ligger inte så långt från vårt hem. Fast man måste åka buss. Dit inga problem. Solen strålade och det var bara att hoppa på en väntande buss vid hållplatsen.

Väl där hittade jag precis rätta mån-gubben, ett par lagom-kostande jeans till mig, gympaskor då det gått hål  på mina och lite annat smått & gott som jag säkert inte behöver (brukar faktiskt aldrig shoppa...vet inte vad som tagit åt mig...). På väg till busshållplatsen började det åska och regna. Ja, solen hade under min tid i shopping templet gömt sig bakom tunga svarta moln. Nåja, man kan faktiskt överleva utan regnjacka och paraply...jag är ju svensk! Bussen kom relativt snabbt och sen var det bara att i ett rapp byta den, för att slippa gå långt med tunga kassar, till en som visserligen kör en liten omväg men stannar precis intill mitt hem.

Jag hade räknat ut allt bra. Allt hade gått super bra. Visst skulle jag vara hemma innan lunch och hinna med lite "måsten" innan det blir dags att hämta barn i skolan.

Jag hade glömt att räkna med den mänskliga faktorn. Dvs i detta fall busschauffören!!!

Ingen vet om han satt i tankar, pratade på mobilen eller var ny på denna busslinje...men när vi såg oss transporterade över en bro som vi alls inte borde vara på blev det lite oro i bussen. Men ingen sa något åt honom. Han gjorde sig heller inte hörd. Efter bron tvekade han en stund sen svängde han ut på ringleden för att sen svänga in på samma väg han tvekat vid en stund tidigare. Då blev jag irriterad och gick fram för att be honom öppna dörrarna och släppa av mig. Han var ju faktiskt på samma ställe som bussen jag ratat skulle ha släppt mig av vid.

Istället för att säga "förlåt jag körde fel" svarade han tvärt ett "tror du att  jag tycker det är så kul och köra extra varv, va?". Detta gjorde mig ännu mera irriterad och jag började gapa om att folk som inte vet vad dom gör inte borde ha ansvaret för en buss full med folk på. Varpå han gastade något om vad jag borde göra med min man lite oftare för bli mindre hysterisk ( alla karlar här har tydligen bara det som avstressnings- metod med sina partners.)
En äldre dam frågade då mig om jag aldrig själv gjort något fel. " Visst har jag det men inte tusan med ett busslast folk". "Om du vill åka precis vart du vill får du välan ta en taxi!" tyckte hon då...

Jag som hela tiden planerar ankomster efter var bussen har sina hållplatser. Så otroligt korkat. När man kan betala tio gånger mera och sitta med rumpan på ett mjukt säte i väntan på att landa där man säger att man vill landa istället. Så fånigt av mig att tro att busschaufförerna alltid ska respektera hållplatserna till punkt och pricka. Så dumt att jag inte tycker synd om mannen som  körde fel. Jag borde ha förlåtit honom alla hans synder när jag ändå stod där (man har tur om man får sittplats sen man rest sig upp för att be om att bli avsläppt!). Eller kanske försökt att se det komiska i det hela.

Men detta kan jag inte. Inte än i alla fall. Kanske är mina tankar inte yogiska tillräckligt ännu...