En veckas blog paus

Jag har inte skrivit på en hel vecka...

Det är ju inte så att jag ingenting gjort. Nej tvärtom, har jag sprungit runt som en tokig på avslutningar och saker som ska köpas till Sverige resan. 

Vi har ett fönster som är blockerat och äntligen, efter massor av telefonsamtal och mail verkar vi nära lösningen. Sitter just nu och väntar på hjälten som ska göra så att vi får luft i vårt badrum igen...värmen börjar bli outhärdlig...för att inte tala om efter duscharna...

Andra telefonsamtal och mail för att försöka boka ett läkarbesök innan vi åker verkar inte ge samma lysande resultat. Fortsätter att hoppas fast jag vet att det inte alls är som i Sverige att läkaren själv mycket väl kan svara dig att; - Hej, Marika ska vi ses kl. 15 i morgon?

Nej nej, för det första är man Ni med varandra vilket redan det ger en viss distans. Sedan bokas inget utan läkarens sekreterares inblandning...annars kan hon bli sur...Hierarkin är viktigare än allt annat här!

Nåja, skam den som ger sig. Ska nog fixa detta också.

Visst gjorde jag saker denna vecka som gick. Fast det inte riktigt känns så. Jag fick ju hoppa över en yoga lektion då minsta pojken hade feber och ont i huvudet. Att hoppa över yoga lektionen är ju för mig att ingenting göra...fast jag yogat hemma...

Sen är det väl det här med att man inte ser lösningar...då känns det ju inte riktigt som om man gjort det man borde. 

Med lite fantasi har jag ju, förstås, löst allt i mitt huvud...fast...

Jag skrev faktiskt lite dumheter på engelska och italienska...men det är ju svenskan som verkligen gäller för mig. Tror jag!?!

Detta gjorde jag i verkligheten;

Blåste ut ljusen på min 45 års tårta!

Började ta foton av mina nära och kära med digital kameran jag fick (precis som jag önskat mig!)

Var på medalj-utdelning med förskolan min minste pojke går på. Alla barnen har deltagit i en utställning om far- och morföräldrar, som vi naturligtvis besökt under veckan. Pris utdelningen ägde rum i de "äldres dagcentrum" i en park nära vårt hem.

                                        
                                        

Detta är min sons teckning. De italienska "nonni" i förgrunden och de svenska mormor och morfar i bakgrunden tillsammans med katten Sotis som han älskar med hela sitt lilla sexåriga (om en vecka!) hjärta. Det där med perspektiv tycker jag är fantastiskt! Långt borta och nära...