Dagen känns bortslösad och tom. Efter att ha lämnat in inskrivningspapperna för min minsta son i lågstadieskolan trodde jag att jag skulle hinna iväg till min Yoga lektion...nej, naturligtvis inte! Det var tre mammor och en farfar framför mig i kön och alla hade något att fråga om.
Nåja, det kanske inte var meningen. All den sköna känslan från föreläsningen om "Karma och Bakti Yoga" jag fick i går kväll försvann ändå i ett moln när jag bråkade med minsta sonen i morse... har svårt att inte bli arg när han slänger sin mössa på golvet och sen demonstrativt trampar på den...jag lämnade honom gråtande i skolan men bar honom med mig när jag gick därifrån...
Läste någonstans i Annikas blog att hon aldrig haft samvetskval eller känt sig som en dålig mamma...Jag gör det ofta...jag som var så bra på andras barn...varför?
Bestämmer mig för att dra iväg och få tag i en jacka, som knapparna inte förintas på när man knäpper den, istället...min man pikar mig för att jag går klädd i trasor...
Det tar evigheters evighet...bussen segar sig fram...och jag segar mig fram i affären...
Väl hemma igen äter jag något och sätter mig sen ner för att blogga...ingen inspiration...likadant igår...lekte bara med färger och teckensnitt...det har alltså inte med mitt dåliga barnuppfostrande att göra...
Eftersom dagen är underbar med strålande sol, kall (10 plus), men underbart vacker, föreslår jag barnen att vi ska gå till lekparken efter skolan. De vill de absolut och försöker ragga upp kompisar att ta med sig. Någon ska till simskola, någon ska till Basket och någon fryser. Vi tre går iväg själva med lite varm pizza utan något på som mellanmål.
Så står jag där då i den vandaliserade parken, stadens tonåringar har bestämt sig för att det är där alla deras revir märken ska sitta...i gungor, rutschkanor och klätterställningar...någon har till och med klippt av två av de fyra gungorna och tagit med sig hem...Mina barn tycks dock inte bry sig. De är där för att springa och klättra och det kan man göra i alla fall.
Jag tänker att det var länge sedan jag var ute...jo, jag går ju till och från skolan, till och från snabbköpet och till och från Yoga lektionerna...men jag har liksom inte stannat ute...eller njutit av att vara ute...
Jag drar in ett djupt andetag...håller andan några sekunder...släpper sen ut allt.
Drar in ett andetag till...paus...ut med allt gift allt som gör mig illa och får mig att göra illa andra.
Barnen har satt sig på en parkbänk. En mycket liten flicka vill upp till dem. Min stora pojke hjälper henne upp tillsammans med hennes baby-sitter.
Helt plötsligt faller allt på plats. Vad jag ska skriva om. Hur jag ska jobba på mig själv.
Barnen vill gå hem. Det är helt i sin ordning. Vi har tankat fullt...eller åtminstone jag har gjort det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar