Allt detta gjorde han med de få materialen som fanns på den tiden; trä, skinn, rep o s v.
Han studerade även människokroppar. Skar sönder lik och ritade upp allt i minsta detalj. Runt om alla hans maskiner på väggarna satt teckningarna av alla våra muskler och blodomlopp in i minsta detalj...till och med ett foster i sin mammas mage...
Naturligtvis fanns också hans mest berömda målning; " Den sista måltiden" med på väggen.
Barnen jagade runt och snurrade på alla vevar som gick, och som man fick, snurra på. Mannen som är fysiker försökte gång på gång fånga in dem i några av hans intressanta och fina förklaringar...han är verkligen bra på att förklara teknik och fysik...men de hade bråttom iväg till pansarvagnarna och kanonerna. Helt uppslukade var de också av det lustiga skorna gjorda för att kunna gå på vatten. - Mamma, det är riktigt vatten! utropade vår yngste förtjust.
Jag gick omkring med en känsla av överväldigande och förundran...hur kunde han göra allt detta i en tid då man inte visste så mycket som man vet idag...med det lilla som fanns till hands...Visst han lyckades aldrig att få sina flygmaskiner att lyfta; för tungt material...men han var ju på helt rätt väg...så långt före sin tid...
Gick också och tänkte på det som man upptäckt om honom...att han var dyslexiker...precis som vår äldste son. Vår pojke har en lätt dyslexi, men kämpar ändå med bokstäver som byter plats och ord han inte får riktigt ihop. Jag frågade min man om han också hade hört om Leonardos dyslexi...och det hade han givetvis. Vi har båda läst så mycket vi kommit över sedan problemet blev uppdagat utan att säga något till varandra. Som om vi skulle kunna ändra på saker och ting genom att inte prata om det. Som om vi vill neka att vi inte bär det med oss alltid. Oro och hopp.
Inte tänker vi oss att vår son bär ett genis hjärna som Leonardo da Vinci...men...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar