Uppvisningar

"La Recita" det vill säga barnens uppvisning av något de lärt in för att visa upp för oss föräldrar. I min minste sons fall har de lärt in två poesier och en sång. Min pojke är jätte duktig. Han är verkligen med på allt...kan alla orden. Vanligt vis brukar de, åtminstone pojkarna, pilla på varandra, busa lite och se allmänt uttråkade ut. Denna gången tar de i så det rungar. Jag blir mäkta stolt över min lille buse...han har som vanligt svårt för att stå still. Det liksom rycker i honom, som om han var ständigt kissnödig...MEN, han kan ALLA orden!

Aldrig trodde jag väl att jag skulle känna mig så stolt över något som jag alltid tänkt att även en normalt begåvad papegoja kan lära in. Men jag sitter faktiskt och blir mallig. Han är min pojke!

Min lille snabbe busunge som gör mig tokig så ofta...helst på morgonen när han sitter och tittar på mjölken och flingorna i en halvtimme innan han börjar äta. Han får mig att glömma bort alla mina mantra och yoga andningar när han istället för att sätta kläderna på sig städar hela lägenheten med pyjamasen.

Men nu. Nu står han där och sjunger framför alla ihopträngda mammor och pappor, fars- och morsföräldrar.

Han söker med blicken. Jag vet vad han söker; Farfar och Pappa. Pappa är på jobbet. Kan inte komma ifrån klockan två en fredag eftermiddag. Farfar vet jag inte riktigt var han är. Upptagen! Farfar som brukar vara på alla storebrors uppvisningar och föreställningar. Inte på en enda av lill pojkens "recite" har han lyckats komma.

Pappa klarar sig genom att gå på simskolan med honom dagen efter.

Jag förstår hur mycket han tänker på Farfar när storebror har Karate uppvisning på lördagkvällen. Lillpojken kommer direkt efter simskolan. Jag och storebror är redan där...de måste värma upp först.

Minstingen kryper upp i mitt knä där jag sitter och njuter av Tai Chi gruppens uppvisning. Han viskar i mitt öra; - Är inte Farfar här? - Nej, hjärtat han kunde inte komma.

Nöjd sätter han sig till rätta och ber att få låna Pappas mobil för att spela ett spel på den.

Nu kan han koppla av. Nu står det ju ett ett till båda pojkarna!