Efter kvartsamtalet

Äntligen ett lugnt kvartssamtal! Det andra två åren i min äldsta sons lågstadie-karriär har varit minst sagt jobbiga. Första året fullständigt skrek de att han inte kunde skriva, vägrade jobba och var allmänt obstinat. Andra året var han ett odjur som organiserade danser på skolbänkarna.

Äntligen får jag höra att han visar intresse för skolan som han tidigare låtsas finnas bara som straff för hans personliga frihet.

Äntligen får jag höra att han använder sin intelligens mer till konstruktiva saker än att driva till vansinne lärarna.

Men vad är det då som hänt? Han har blivit större, visst! Mognare, självklart! Men framförallt har han en ny huvudlärare som bryr sig, som uppmuntrare honom och ger honom stöd.

Det allra allra viktigaste är att hon ser honom. Inte som stökig och upprorisk men som den lilla osäkra pojke han är. Halleluja!

Varför finns det så få av den sortens lärare? Varför måste man gå igenom år med jobbiga samtal och trista betyg innan ett MIRAKEL händer? Varför blir folk som hade suttit bättre på kontor bland papper och pennor lärare?