Yoga dagen

Igår var jag på min tredje Yoga dag som "Accademia Yoga" håller i. Tredje året för mig men 30:e året för dom.

Dagens tema är Yin och Yang. Årens stående tema är "Giftermål mellan den österländska och den västerländska vetenskapen"

Dagen börjar med en indisk/italiensk Jungiansk psykolog som menar att redan Jung var inne på att Yogan läker som psykoanalys...mycket intressant och dessutom saker som jag tänkt. Att kanske till och med kunna göra sig fri från de flesta medicinerna genom att använda sig av yogan...

Sen följer en italiensk läkares utläggning och bildvisning om hur kärleken kan rädda från döden; en cancer sjuk mamma som läker tack vare sitt nyfödda länge väntade barn, en för tidigt född tvillingflicka som snabbt försvinner tills hon läggs i sin systers kuvös...o s v

Efter en halvtimmes indisk dans,...som jag måste erkänna att jag tycker mycket bättre om detta året än de andra, kanske för att förklaringarna om berättelserna de uttrycker ges innan dansen och inte efter..., blir jag äntligen lite klarare över vad Tantra är. D v s jag blir klar över att det inte bara handlar om sex, som alla insinuerar hela tiden.

Sen följer en dokumentär om den indiske yogin Ramana Maharashi och vegetarisk lunch.

I pausen köper jag lite böcker och läser en bra stund i en.

Efter lunch pratar en annan psykolog. Hon är Freudian men säger i stort sätt samma saker...även Freud var tydligen inne på Yogan... va, har jag sovit under psykologi lektionerna eller vaddå då???

En dam har varit i Tibet och visar bilder. En dröm-tydare talar om yin och yang i drömmarna.

Och sen kommer min favorit; barnen. Otroligt elastiska och otroligt disciplinerade visar barn från 6 till 17 år upp asanas som jag förmodligen aldrig kommer att komma upp i. Tänk om jag hade fått börja med yoga när jag var 6 år!!!! Deras lärare, Elisabetta, min lärares fru uttrycker en stor besvikelse över att av alla de som utbildar sig till Yoga-lärare absolut inte vill jobba med barn...Vänta bara!...om jag skulle någon gång utbilda mig till lärare...kanske innan jag blir 60...

Det sista jag hinner med att se, innan jag måste bege mig ut till min otåliga svärfar, är den 95-årige indiske Yogin som bor i Assissi sen många år, Fader Anthony. Han är otroligt vital och pratar på ibland italienska och i bland på sanskrit därför är det inte mycket vi förstår. Men huvudsaken är att han talar för Yogan. Alltid Yoga säger eller nästan skriker han!

Jag smyger ut när Sitar spelaren börjar. Synd, skulle gärna velat stanna och lyssna.

Går därifrån med en blandad känsla av salighet och otillräcklighet. Kan jag verkligen leva som man borde? Kan jag ignorera de elaka och de som gör dumma saker? Kan jag sprida kärlek utan att låta mig influeras av allt ful som händer omkring mig?

Ute i entren sitter några av flickorna, som precis visat upp fantastiska asanas, med sina mammor och äter potatis chips...ja, men då ska jag väl i alla fall inte behöva känna mig som en dålig mamma!!!!