Tanterna på skolkontoret tittar lite lagom skräckslaget på mig när jag nämner mitt ärende. Jag får prata med en prydlig dam i sextio-års åldern som minns min pojkes namn men inte har personen som handlagt ärendet där och inte kan öppna handlingen på datorn för programmet vill inte öppnas. Hon drar iväg för att kolla pappersarkivet men lyckas inte där heller...jag föreställer mig någon som håller igen dörren till arkivet så att hon inte kan komma in...eller kanske ligger filen i en hög på hennes arbetskamrats skrivbord. Lite generad ber hon mig prata med föreståndaren på förskolan...va? tänker jag, föreståndaren som inte ens närmat sig mig då hon sett mig komma körande med min son i rullstol...kan hon veta något???
Dagen efter berättar jag allt för förskolläraren som säger; nej, men du skulle ju ha pratat med Signor Italo. Jag bestämmer mig för att jag trots inte är av den allra sportsligaste sorten och ringer skolkontoret denna gång. Efter bara två försök svarar Signor Italo fast innan han ger sig till känna låtsas han som ingenting och undrar vem som söker honom...är han rädd för mig? Anar han redan att jag är av den typ som inte ger sig? Den besvärliga sortens folk som inte låter sig luras av omkring bollandet som de dagligen roar sig med på hans lugna kontor mellan kaffepauserna och tidningsläsandet. Han skrattar lite lätt när jag berättar om mina promenader och slutligen kommer till kvitto- frågan. Nä men, allt är ju skickat till försäkringsbolaget. På två sekunder rotar han fram telefonnummer och webb sida och säger att om jag behöver handlings numret är det bara att höra av mig igen...om det behövs? Jag testar omedelbart att skicka en mail. Det har nu gått två dagar...vi får väl se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar