Kommer jag någonsin att vänja mig vid att leva i Rom helt och hållet. Det är frågan.

Att gå slalom om parkerade mopeder på trottoarerna (för att inte glömma dom som ofta kommer körande runt hörnet), försöka hitta en öppning mellan två tätt parkerade bilar på övergångsstället samtidigt som man måste kolla att ingen blådåre som fullständigt struntar i både mig och mina barn plattar till oss med sin SUV. Efter det andra så kallade övergångsstället är det bara att klara av sista trottoaren med påsatt hund-bajs detektor. Det verkar som om alla lata hundägare har valt just trottoaren runt skolan som offentlig toalett. Barnen är så vana att det lyckas leka Batman & Robin och utan att titta undvika varje bajs-korv. Otroligt! Detta bara understryker min känsla av att ha ramlat ner från en annan planet. Lämnar minsta pojken på förskolan och går runt hörnet med 8-åringen till lågstadieskolans ingång. En vaktmästare öppnar grindarna exakt klockan 8,30 (enda stället där man tillämpar punktlighet!) och alla små mini studenter, som redan befann sig i pol-position rusar in och upp för trapporna. Vi klarade oss helskinnade denna morgonen med. Puh!