söndag 1 november 2015

Ömhet


Om det är så att jag håller på att bli gammal eller om det är yogan som rundat mina kantighet vet jag inte.
Det kan ju även vara sjukdomserfarenheten som gjort mig mjukare inför sådant som förr skulle få mig att gå fullständigt i taket.
När jag ringer min mor på hennes födelsedag ( förra måndagen) och hon berättar att hon spenderat en del av sin dag på vårdcentralen för en öroninflammation svämmar det över i mitt hjärta.
Vara sjuk på sin födelsedag är inget jag önskar någon.
Får lust att krama henne fast jag är så långt borta.
Berättar att vi kommer till jul.
Hon säger bara "jaha".
Den gamla kantiga Marikan skulle ha blivit vansinnes sur och kanske till och med lagt till ett ironiskt " om vi inte kommer och stör alltså..."
Nya mjuka Marika inte bara vet att det gömmer sig en glädje där i jaha:et som bara inte ligger för hennes mamma att tjoa ut.
Tanken om att man gör så gott man kan, finns numera allt mera levande.
Om man aldrig fått lära sig att säga :"ååååå så kul!" finns det helt enkelt inte på kartan att man gör det helt plötsligt.
Rösten vittnar om att hon är glad.
Det räcker.
Därför tjafsar jag inte.

När vi lagt på går jag ut och hänger upp de tibetanska flaggorna jag köpte på yogafestivalen.
Jag har tummat länge på den där lappen som följde med flaggorna.
Den med tips om vilka datum man bör hänga upp dem.
En dag är just min mors födelsedag.
Den 26 oktober.


12 kommentarer:

  1. Så glad för din skull, för jag känner så igen mej! Att kunna glädjas även fast den andra inte tjoar och visar hela känsloregistret. Har rätt mycket av sådant omkring mej. Fint att ha kunna ta det för vad det är, istället för att gräva ner sig i ilska och besvikelse. Kram!

    Och jaaa, jag gillar tibetanska flaggor!!! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du Nina jag tänkte faktiskt på dig när jag hängt upp mina flaggor...mannen går runt och ser skeptiskt på dem. Undrar lite vad de ska vara bra för. <3

      Radera
  2. Känner igen och det var strongt av dig att inte bli sur eller ironisk, inte ofta jag klara det när det gäller min mamma.. Kram

    SvaraRadera
  3. Igenkänning! Och min mamma fyllde förresten också år 26 oktober. ;-)
    Visst är det en lättnad när kanterna rundas till lite.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. De där skorpionerna...jag har ju en son och en svärfar också. Så svåra de är. Kram

      Radera
  4. Så underbart! Hela jag är har ståpäls och tårar i ögonen. Du kan skriva dig in i mig! Kram och så vacker livskunskap ♥ (har också tibetanska små böneflaggor, de är såå fina)

    SvaraRadera
  5. Åh..känner jag och vill krama om dig! För det är stort det där. När man kan känna så.
    Att man kan läsa mellan dom där tonerna som vi av någon anledning möter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, samtidigt gör det ju ont att de där människorna inte får ut varken skratt eller gråt. Det sitter ju där och gnager sen. Kram

      Radera
  6. Åh så fint, och tänk att man faktiskt blir lite klokare med åren och kan släppa på sin egen prestige och stolthet. Just när det gäller sina föräldrar tycker jag att jag förstår mina mer och mer ju äldre jag blir. Det är skönt.
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst, och bra att detta händer innan det är försent liksom. Kram

      Radera