onsdag 21 oktober 2015

Straffad eller peppad? del 1

Strax efter att jag skrivit om skämt och att man måste skratta åt skiten så får jag äta upp det igen...
eller är det så att saker händer för att få mig att utvecklas???

Låt oss titta närmare på skräpet. 
Då kanske det rent av, som ett spöke,  går upp i tomma intet. 

Den långe skranglige har på senaste tiden tagit eget initiativ till att gå ut med hunden när han ser att jag har händerna fulla. 
Djup utandning för då är jag inte den där dåliga morsan som jag intalar mig på nätterna när jag ligger där och glor i taket. 
I måndags bara försvann han och hunden. 
Han som är världsrekordinnehavare av kortaste promenaderna i Universum bara bokstavligen "gick upp i rök" liksom.
Ni vet de där som går ut med hunden fast hunden står kvar i hallen och viftar på svansen undrandes när de ska gå sisådär. 
En sån är han.

Så var han alltså bara borta.
Jag hann både göra det där, i lugn och ro, som jag höll på med och börja leta efter mobilen för att ringa honom och eventuellt ta på mig skorna och kanske ringa polisen...
i mitt huvud spelades värsta scenarierna upp...
Då stod han helt plötsligt i hallen. 
Leende men illaluktande. 
Berättade glatt om att han äntligen fått träffa kompishunden Molly.
Att jyckarna lekt.

Jag tog det med en gång. 
Han erkände, grät och skrattade om vartannat. 
Vanlig rök och annat med. 
Jag drog hela min skräck. 
Min syster. 
Att jag kommer att kämpa om han gör "karriär" i detta.
Att jag aldrig ALDRIG kommer att acceptera. 
Att han en dag kan komma att bli inlåst i ett rum av mig om jag, mot all förmodan, skulle upptäcka att han håller på med annat. 
Det förstod han sa han. 
Sen får vi se. 
Ja, då höll jag mig faktiskt för skratt ska jag säga.


7 kommentarer:

  1. Åh...
    Jag fattar den där skräcken. Eller jag fattar den från andra sidan. För att jag var en dotter som var på väg att välja samma väg som min pappa i unga år. (Nu säger jag INTE att det är en väg din långe är på väg att ta)
    Och hade en mamma som stod och sa att jag kommer aldrig, aldrig att acceptera det. Som grät.
    Som var ärlig i det vidriga med den skiten som man som ung inte riktigt tar in.

    Tror på den där ärligheten, tror på att visa vad man känner, att säga "jag älskar dig men jag köper inte det här",
    oavsett vad den än handlar om. Att ha dom där ärliga samtalen.
    Det är sånt man lutar sig emot. Jag gör det än idag, typ hundra år senare.

    Så känner jag igen den där skräcken förstås. När jag känner dofter, ser någon som dricker för fort och för mycket, eller har konstiga pupiller. Hade en period i mitt liv där jag konsekvent stirrade dom jag älskade i ögonen, på ett obehagligt sätt...
    Du vet, som den där märkliga människan som går lite för nära och rycker lite på näsborrarna, tittar lite för länge.
    Dom döpte mig i hemlighet till "hunden"...Det kan vi skratta åt idag, så vi skriker.

    Det är bra att släppa ut dom där spökena! Kram Hannis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hannis! Dina ord väger så mycket för mig. Jag kan ju bara hoppas att han tar in det jag säger. Samtidigt vet jag ju att han skriker efter att bli sedd. Få höra att han duger. Ja, jag kämpar mot många spöken. Fast jag är stark så ligger jag lite i svarta gruppen och guppar. Tack ingen för att du tar dig tid att kommentera! Kramar på dig hunden-Hannis

      Radera
  2. Vet du Marika, med tre barn som vi dragit genom tonåren med har jag varit med om många situationer som jag tror är vanliga, fast vi sällan pratar om det. Att se ens barn lite berusat eller lukta rök, det är vanligare än vad det är ovanligt. Jag har mest skrämts av vad jag själv sysslade med som tonåring, naiviteten kombinerad med nyfikenheten. Nu kan vi i familjen skratta åt historierna, men det var inte så muntert när det hände. Jag har gjort som dig, berättat om min bror som är alkoholist och hur rädd jag varit att någon av dem ska hamna där. Jag har gjort som du lyft på locket till rädslor och det har gjort att vi fått en större förståelse för varandra helt enkelt. Släpp ut trollen, han är på väg att växa upp, misstag och tester måste få göras. Du och din man finns där. Varma kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vad du värmer med dina ord! Känns som om jag gör rätt fast den där klumpen är kvar.
      Kramar tillbaka

      Radera
  3. Känner din oro och ditt stora hjärta, Marika! Att ens barn börjar ta längre steg, göra andra väl än vi skulle vilja, kolla gränserna, utforska och skapa det egna - åh, vi kan bara stå där, säga det vi säger och krama om dem.
    Kram och kraft där det behövs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. [inte 'andra väl', utan VAL menar jag såklart!]

      Radera
    2. Förstod att du menade val såklart :) Kraft behövs så väl. Kram tillbaka

      Radera