fredag 22 maj 2015

Alla skriver böcker utom jag.

När jag gick på högstadiet hade vi en lärare som alla kallade "papegojan" på grund av hennes mycket böjda näsa...ni vet...fantasifulla tonåringar...
Hon hade astma. Fick panik i bland då hon trodde att det var damm och inte krit-mojs från svarta tavlan som busarna, med noll lust att studera, hade skakat loss. Talade med en lite uppländsk dialekt då hon inte var skånska. Tror mig minnas att hon kom från Stockholms trakterna. 

Det som var fantastiskt med denna lärare...eller rättare sagt...det som fastnade i mig var att hon älskade litteratur. 
Hon smittade av sig. 
Faktum är att jag tror att hon, trots att jag tyckte förfärligt synd om henne, satte spår i mig...ganska djupa sådana. 
Ni vet, hon var den första som sa att hon absolut tyckte att jag skulle skriva en bok. 
Det jag hade i min huvudknopp borde alla få ta del av, sa hon. 

Ja, jag gick ju omkring i min ensamma, ABBA centrerade och smått deprimerade värld och bara plottrade ner saker. 
Tyckte om.
Fast latheten, tonåren och jantelagen höll mig på marken. 

Så, vet inte riktigt när...tror jag var i tjugofemårs åldern gick jag rakt på hennes bok. 
Naturligtvis köpte jag den. 
Naturligtvis gillade jag den. 
Minns inte riktigt nu vad den handlade om men att jag tyckte om den, det gjorde jag. 
Faktiskt kan det räcka med att man tycker om.
Det kan räcka långt. 

Boken ligger kvar hemma i Sverige på flickrummet. 
För två år sedan rensade jag där och gjorde mig av med massor av böcker som jag ändå aldrig kommer att läsa igen. 
Men inte den.
Nu säger den där italiensk läraren, om min problematiske son, att han är den som skriver vackraste uppsatserna i klassen.
Det väcker allt till liv igen;
Hur mycket jag gillar skrivandet.
Att det är något speciellt med att formera en story. 
Greja ihop något som skulle kunna vara läsvärt för andra. 

Fast...jag har bara en titel som jag går och grunnar på. 
Kan man gå loss på det?
Titeln plus små fragment...
Var börjar man?
Är jag för lat för det här?
Har jag tappat bort glöden?
Vad är det som stoppar mig från att försöka?
 Svar;
Jag.


6 kommentarer:

  1. Om du verkligen vill så kommer du att göra det. Jag läste någonstans att den önskan som kommer på första plats i vårt land är att just skriva en bok. Många gillar tanken men när det kommer till kritan så gör de inte det, för det är stenhårt jobb som jag ser det. Det är en sådan lust i själva skrivandet samtidigt så krävande när man ska få till en bok som någon annan än de närmaste ska kunna tycka om. Så vill du, kör på! Det finns kurser och självhjälpsböcker i drivor eller också gör du det själv. Själv har jag haft mycket hjälp utöver min redaktör och det är Bodil Malmstens Så gör jag. Du har ett sätt att berätta som jag tycker om, jag skulle köpa din bok! Vad väntar du på?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har också Bodil Malmstens bok...ska ta mig i kragen. Det är som du säger ett mycket svårare än man tror. Tror ibland att jag inte har den disciplinen som krävs. Sugen är jag i alla fall och nu har jag uttryckt det med hög röst...hmmm! Tack för peppningen!

      Radera
  2. Håller med Annika, jag älskar ditt underfundiga, roliga, egna sätt at skriva som jag inte läst någon annanstans. Prova! Det är ju inte värre än att det hamnar i byrålådan (ok, datorn då). Var inte du intresserad av en skrivarkurs om du skulle besöka Sverige i sommar? Universum... Sen får jag lite en mjuk klump i halsen när jag läser om din fine son som skriver de finaste uppsatserna. Och så undrar jag vad jag har för öknamn i skolan :-) Kramar!

    SvaraRadera
  3. Jo, Lotta jag var intresserad av skrivarkursen men familjen kommer först och då åker vi inte till Sverige förrän i augusti... Men vem vet det kanske dyker upp något då med. Tackkramar tillbaka!

    SvaraRadera
  4. Skrivandets våndor och härligheter! Du har ett eget språk och ett underfundigt sätt att uttrycka dej på, som du inte ska släppa taget om i första taget. Låt din dröm få liv, sök inspiration och ta hjälp. Meditera över din dröm ;) ha med den i dina böner. Och skriv!!!
    Som du vet tragglar jag med en bok också - tragglar är rätta ordet... En tid har jag bara velat spy över papprena, men tänker att det hör till och tar ingen stress. Det blir klart när det är dags. Med det sagt, häng på i tragglandet :)
    Kramkram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Satt just och undrade hur det gick i ditt skrivande Nina... Nu vet jag det! Tack för peppningen och stor kram!!!

      Radera