torsdag 30 april 2015

Vad håller jag egentligen på med...???


Frågar jag mig när jag efter en underbar stund på mattan, då jag lyckats stänga ute barnens ettriga "minecrafts" knappande på datorn, hundens ständiga ätande på allt som kommer framför hans nos...typ mina jobbpapper eller så...kommer ut till verkligheten.
Lugnet känns långt ner i ryggen som är mjuk och skön och inte värker längre. 
Då bara råkar jag snubbla över matbordet...ja, det står ju där i mitten liksom. 
Händelsevis ser jag mattallriken stora pojken just ätit ur bara stå kvar där, utan att skämmas, på bordet. 
Lite, och jag upprepar; lite börjar raggen resa sig på mig. 
Jag vet att jag borde fortsätta andas djupare och djupare och bara flyta över allt svepande med mig tallriken till diskhon där den ska stå. 
I stället börjar jag gapa. 
Över slappa tonåringar skriker jag fullständigt. 
Sen halkar minstingen in i alltihop genom att tvärvägra, för hundrafemtioelfte gången den här veckan, att göra läxor.

Det är inte utan att jag undrar om allt detta är normalt. 
Ska verkligen all den där yogan bara rinna av mig sådär?
Märks det inte alls att jag gått för lärare nu i åtta år?
Och vad i hela fridens namn tar det åt mig?

Så idag. 
Minstingen är sjuk och sover på soffan, jag förlänger min stund på matten: ljuvligt!
Sen lagar jag mat. 
När minstingen och jag ätit färdigt är det dags att förbereda för stora pojken som kommer runt tre. 
Då börjar meddelandena ploppa upp på min mobil. 
Stora snoris vill att jag ska boka av läxhjälpen idag. 
Efter en stunds tragglande gör jag som han ber mig fast jag är ruskigt arg. 
Skriker dock inte när han travar in trots hoten om rymning igen. 

Han tuggar pasta samtidigt som han tuggar om läxhjälpens onödighet för mig. Om att han vill vara fri. Om att det är hans liv. Jag muttrar några korta svar. Vill inte börja skrika alls. Inte alls. 
Då säger han: " Jag förstår inte varför både du och pappa har meditativa intressen när ni sen stressar upp er för ingenting..."
*S*K*I*T * U*N*G*E!!!
Fast det säger jag inte.


4 kommentarer:

  1. Det är bara du som kan få såna här dråpliga situationer och dagar att låta som de roligaste situationer man skrattar åt :-) Ja, vad ska man säga, igenkänning! Tänker att nog tonårspojkar och busiga småhundar kan få den mest grundade ur balans. Kram och skratt åt eländet :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och kul att jag roade dig!!!

      Radera
  2. Ja herregud, hur kan yogan bara rinna av en sådär?! Been there säkert triljoner gånger! Faktiskt nästan så att avståndet mellan yoga och raseri är störst precis i de sårbara minuterna efter att man klivit av yogamattan. Det är som om man för hastigt blir kastad in i Livet och systemet inte klarar av det. Har ingen annan förklaring... :)
    Kram och tack för att du delar med dej och dessutom lockar fram skratt mitt i allt det dråpliga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du har nog rätt. Man hinner inte med att switcha om till ny modallitet. Kramar tillbaka!

      Radera