fredag 16 januari 2015

Säga det som är bra också.(Blogga varje dag 262)

Det är lite min skyldighet. 
Om jag bara berättar de där sakerna som inte fungerar så bra i detta, vackra men ibland underliga, land så kan ni ju få en ganska sned bild. 
Jag som ju lärt mig att tänka positivt. 
Först lärde farmor mig det. 
Sen yogan. 
Det skulle ju vara tusan om jag inte tog tillvara det. 
Kan i och för sig vara svårt då och då. 
När mannen är urilsken för något och kastar till mig att; "ska jag tänka positivt nu kanske" när någon arbetskamrat tvingats gå från jobbet eller han fått en hopplös uppgift av chefen. Eller bara när något gått snett hemma. 
Då är det inte lätt alls. 
Fast jag känner ju att allt blir så mycket lättare om man försöker vända på skiten. 

I går kväll vid halv tio snåret ringde min mobil. 
Först blev jag lite rädd för det händer så sällan att någon stör så sent utan att det är tråkiga nyheter på gång. 
Numret var privat. 
Lite med gåshud svarade jag. 
Det var barnläkaren. 

I Italien måste alla barn ha en egen läkare som tillhör vårdcentralen. 
Det är en helt suverän service tycker jag. 
Man har alltid samma läkare. 
Man kan byta om man inte trivs. 
Annars har man samma tills barnet fyller 14 och då kan man flytta över det till husläkaren man själv har. 

Vår barnläkare är en fantastiskt bra människa. 
Hon ringde för att höra hur stora pojken mår. 
Han var jättedålig i veckan.
En hårsmån från lunginflammation. 
Detta är inget hon behöver göra, ringa alltså. 
Hon skulle kunna göra som alla andra läkare och bara stänga av alla telefoner och hänvisa till jouren. 
Så gör inte mina barns läkare. 

En gång ringde jag henne utanför mottagningstid. 
Minstingen som var så där två år hade just fått vattenkoppor över hela kroppen. 
En koppa hade satt sig i hans finger och inflammerat sig ordentligt. 
Han hade feber. 
Läkaren inte bara svarade på mobilen. 
Hon kom hem och tittade på pojken innan hon skulle till jobbet. 

Hon är säkert ett speciellt fall. 
Inga egna barn. 
Inte rädd för att kavla upp ärmarna. 
Jag tror inte alls vet att alla läkare inte är sådana. 

Ibland är vi oense hon och jag. 
Jag tycker att hon överdriver i vissa fall. 
Fast det är nog bra. 
Jag skulle nog låta mina barn dö i lunginflammation utan att fatta hur sjuka de var annars. 

Ibland har hon tröstat mig. 
Hon var själv dyslektiker och vet att ingenting hjälper egentligen mer än att hitta andra vägar. 
Ja, faktiskt fungerar hon lite som psykolog också.
Att inte ge upp, har jag fått från henne med.

Men igår ringde hon alltså bara för att höra om medicinerna fungerat,
påminna tonårs galningen att man 1. tar på sig jacka när man går ut. 2. inte går ut med kompisar och sätter sig på en parkbänk i fem gradigt väder när man just varit dålig. 

Det gör det inte lättare att hålla honom hemma. 
Fast det känns bra att jag får stöd.
Och bra känns det när något fungerar så här bra.

2 kommentarer:

  1. Det var inte dåligt... Det kanske kan vara en ide till blogginlägg: allt som är fantastiskt med att bo i Italien! Önskar dig en fin fredag, kram!

    SvaraRadera
  2. Åh, det värmer att läsa om en läkare som bryr sig så! Och det är klart att bi förstår att det finns massor med saker som är bättre i Itaien också!

    SvaraRadera