Förfärligt ledbruten känner jag mig.
Vet så väl att min kropp inte alls mår bra av att inte yoga varje dag.
En liten stund räcker.
Svårt att få till en mini yoga då samvetskvalen gnager, golvet är ur-smutsigt av flyttdamm och en hund gärna vill vara med.
Försöker i alla fall.
Tar emot det där mannen säger när jag går iväg, klockan kvart över sex på morgonen, om att jag alls inte behöver vara ute under regnet i en hel timme.
Det finns ingen lag på det.
Hunden är inte alls med på noterna.
Nu när han är en stor pojke och tunga droppar på alla tak inte skrämmer honom längre.
Inte heller bryr han sig att pälsen blir blöt eller tassarna måste torkas när vi kommer hem.
Nej, går man på ett håll betyder det en park.
Går man åt andra hållet vill man till den andra parken.
Därför känner han sig lurad när jag vänder om efter regelrätta bajsupplockningen.
Jag får dra honom.
Min lydnads instruktör säger att han kommer att sluta tvärnita och bromsa med alla fyra tassarna, lägga sig platt som en pannkaka...
så fort han förstår att det är jag som är chefen.
Det säger inte Wishs ögon alls.
De ber mig tänka om.
Ta honom till alla de där andra hundarna som han tror ska vara på plats trots regn och allt.
Han har inte fattat att vi bor i Italien och man bara inte leker i parken när det regnar.
Oavsett om man är barn eller hund.
Så det så!
Vi kommer hem till slut.
Det gör man ju.
Då tänker jag att nu struntar jag i om jag blir heldammig.
Ger mat åt jycken och går snabbt till vardagsrummet.
Redan efter två asanas kommer han sättande.
Mat tar snabbt slut i hans skål och han har ju, som sagt blivit en stor hund nu.
Stora pojkar nöjer sig inte längre med bollar och tuggben.
Nej, han missuppfattar helt att jag är på golvet och sitter helt plötsligt fast på min rygg som en sticker.
Försöker lite till men ger snabbt upp.
Jag får nog vara ledbruten ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar