torsdag 11 december 2014

Det var på Capri (Blogga varje dag 226)


sommaren 1992 som hon förstod allt mer och mer att det lutade åt att hon måste flytta till Italien och inte tvärtom. 
Egentligen var det redan på tapeten vid jul. 
Han förklarade att han förmodligen skulle bli tvungen att göra sin militärtjänstgöring 1993.
Inga fler uppskov på grund av studier kunde ges. 
Han hade slösat bort tid sa han med studierna. 
Inte tagit dem på allvar. 
Hon tänkte att det var självklart att det tog tid att studera fysik och matematik och ryste vid bara tanken. 
Så när hon var på besök då, julen 91 hade hans far organiserat ett möte med en vän som kände en kvinna på Svenska ambassaden. 
Hon gick dit finklädd och nervös.
Detta skulle bara bli ett av många bevis på att du måste ha kontakter för att överhuvudtaget göra någonting i Italien...eller i alla fall i Rom.
De talade om saker som gick över hennes huvud och hon tänkte  att hon var dummare än bordet på den där restaurangen de satt på, som hon tror sig minnas ligga nära ambassaden. 
Strindberg var väl det enda hon uppfattade som något hon kände igen.
Det blev ingen jobb kontakt. 
Det stod henne helt klart när kvinnan från ambassaden viskade i hennes öra att; "Din blivande svärfar som är så inflytelserik kan säkert hitta dig ett litet jobb!
Men de fortsatte att tala om en framtid tillsammans. 
Där på Capri. 
Med hans föräldrar. 
Inbjudna på lunch hos en rik varvsägare som senare skulle förlora allt. 
Allt. 
Det var vackert, varmt och underligt. 
Hon lärde känna lite bättre hans föräldrar. 
Fast hon inte förstod ett dugg av italienskan och hans mamma inte sa ett ord på engelska. 
Mamman som ständigt var trött och måste vila sig blev lämnade på olika parkbänkar och barstolar medan hon, han och hans far upptäckte denna vackra ö som Capri är. 
Vacker och dyr.














4 kommentarer:

  1. Vackra, nostalgiska bilder och du, Du, är vacker som en dag - vilken leende du har!
    Och jag fortsätter tycka om din historia. Mycket. Thank's for sharing!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack tack! Du peppar mig att gå vidare. Kram

      Radera
  2. Vad modig du var som faktiskt tog steget!

    SvaraRadera