Får man skratta åt döden? (Blogga varje dag 187)

Aldrig har väl Halloween firats så mycket i vårt kvarter som detta år. 

Aldrig har väl katolikerna bråkat så om Halloween som i år. 

- Ni firar djävulen, gapar före detta exorcisten.

Då måste jag ha fått allt om bakfoten igen...

Trodde att man jagade bort allt elakt genom att busa runt. 

Så läser jag om hur man firar i flera sydamerikanska länder. 

Man hyllar de döda. 

En glad fest istället för att gråta sig fördärvad. 

Vi ska alla dö. 

Det är det enda vi vet. 

Hur, var  och när är osäkert. 

Det är som om bara den där sidan då man tänder ljus och minns och kanske gråter en skvätt får finnas. 

Man får inte busa runt klädd som den där mördaren man egentligen är sååå rädd för. 

Ja, jag lovar min son är det mest mörkrädda jag vet just nu.

Jag tror han behöver få utlopp för den skräcken.

Därför lät jag honom inte bara dra runt i kvarteret men jag följde själv med också. 

Fast outklädd.
Jag följde med som en sorts dokumenterande skyddsängel...i fall de där som inte gillar busandes och festandet tar illa upp...

Det är klart lättare med det där vanliga sättet att fira det som skrämmer en. 

Allhelgona då man liksom får sjunka ner i minnen. 

Att tänka på de mina som försvunnit från detta liv är vackert. 

Minnas vad de betydde för mig.

Fast jag tror att vi behöver båda sidor. 

Både skratta högt och gråta. 

Faktiskt.
Själv var jag ju nära branten.
Då vill man bara skratta högt.
Skratta åt det som skrämmer mest.