Tänker allra bäst där på mattan innan lektionen.
Jag lägger mig omedelbart i Savasana i väntan på läraren.
Andra stretchar, gör solhälsningar eller bara sitter där.
Inte jag.
Jag njuter av död mans liggandet på ett helt fantastiskt sätt.
Bullar upp en filt under huvudet och all spänning i hela kroppen bara släpper.
Hemma lyckas jag inte uppnå denna känsla till fullo.
Det är alltid något som pockar på min uppmärksamhet.
Inte där i yoga shalan.
Där slappnar jag av helt.
Därför kommer tankarna som jag ibland bara låter flyta förbi.
Fast oftast tittar jag närmare på dem för de är så mycket klarare än när jag sitter framför datorn och ska skriva något.
Som om jag även befriar den kreativa delen i mig.
Nästan så att jag skulle vilja ha papper och penna meddetsamma.
Få ner allt innan jag glömmer av det igen.
Idag tänkte jag på skuld.
Varför jag inte kan bli fri från skuldkänslor.
Hur det kan komma sig att jag, som ju är helt övertygad om att det var rätt val att inte åka på min mammas födelsedagsfest till vilket pris som helst, står jag där med gapande mun och tänker att jag är världens största egoist när arbetskamraten förkunnar att hon och äldsta dottern åker till Sverige dagen efter för att fira hennes mamma...?
Igen sitter den där elakingen, som jag trott jag gjort mig av med för länge sen, på axeln och säger; du struntar visst i din stackars diabetes sjuka mamma va?
Varför?
Ska det vara så svårt att bara gå vidare utan att bära med sig gamla tyngder?
Ja, jag blir sorgsen.
Visst ligger det en del i det där med att jag bor så attans långt i från.
Sen tänker jag att kanske har detta inte bara med gamla mönster att göra.
Kanske är det så att jag, som inte varit i Sverige på länge, börjar få en rejäl längtan.
Ja, jag vill ju inte tänka att all terapin jag gått på har varit bortkastad.
Fast yoga är ju också terapi.
Visst är det så att skuld och längtan hör ihop.
Att jag så gärna skulle vilja strutta runt i svenska skogar och bara pratar strunt på mitt språk.
Så är det nog...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar