Gör mig i ordning för en picnic med jobbet.
En arbetskamrat ringer för att höra om mina killar ska med för då följer hennes tvillingpojkar, som är lika gamla som min stora pojke, med.
Så klart är det alldeles för sent.
Farfar (han är en väldans upptagen farfar!) har gjort ett tvärt kast och är ledig idag i stället för i morgon och tar dem därför ut på lunch.
Fast minstingen sneglar på Kubb-spelet jag tar med mig.
Det gillar han ju.
Ja ja, det går väl fler tåg...
Ut i parken ska vi.
Den där vackra Villa Ada som jag tjatar om.
Det ska bli kul och skönt.
Visst hade det varit härligt om killarna kunde följa med.
Att umgås med andra svensk-italienare tror jag är viktigt.
Ändå blir det allt som oftast så här.
Jag får inte tänka dumma tankar som att; svärfar gör det med flit.
Så är det ju inte.
Det bara blir så.
Sen ska man väl inte tänka elakheter på en solig dag i vänskapens tecken heller.
Nej, det ska man verkligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar