Förändringarnas tid (Blogga varje dag 172)

Lång väg syns det att hon är lika obekväm som jag. 

Jag har förstått att hon är på väg att säga något till mig. 

Bara jag och en mamma från en annan klass står där. 

Uppenbarligen är jag målet. 

Den där förunderliga människan som liksom bara kan ta telefonen och skälla järnet för en struntsak. 

Den där konstigt klädda med löshår och drottning uppsyn...

Ja, hon går rakt fram till mig och ett ögonblick tror jag att hon ska börja skälla. 

Men det gör hon inte.

Hon berömmer mig. 

Tackar.

För att jag var med kvällen innan på obehagliga mötet i skolan. 

För att jag var med och hjälpte till att stötta. 

Vill minnas att jag inte sa så mycket. 

Fast det handlar inte om det.

Det handlar om att vi var eniga. 

En person får inte bestämma över alla baraföratt. 

No way!

Sen berättar hon om hur hon lagt pengar för denna någon de andra åren. 

För att projekten skulle genomföras. 

Jag tycker nästan synd om henne. 

Säger att hon inte borde ha gjort det. 

Hon borde ha pratat med oss.

Vi skulle ha enats för länge sen.

Jag vet att detta bara är en liten förändring. 

Samma kvinna skällde på en kompis häromdagen.

För en dumhet igen. 

Men ändå. 

En liten droppe. 

Inte illa alls.

På kvällen är jag och mannen och kakel-mannen i nya lägenheten för att mäta igen. 

Äldre mannen och sonen följer oss från kök till badrum och jag tänker att; "undrar hur det känns i hjärtat att vi står här och säger att dit ska badkaret och ner med handfatet..."...de har ju levt länge och lyckliga här... 

Så bara råkar vi oss in i ett av rummen. 

Det är tomt på hyllorna nu. 

Då berättar mannen att han börjat köra bort sina saker. 

Stuvar in dem hos sonen som bor i lägenheten bredvid dit han ska flytta. 

Han är glad. 

Säger att han ska få nycklar redan den 15 november. 

Ja, han till och med ger oss ett tips om en förändring han hade tänkt sig i trädgården...

Visst är det så att vi är inne i förändringarnas tid...

Visst är det så att allting alltid ordnar sig.