Aningen trött sitter jag och funderar.
Förmodligen beroende på att jag vaknar på natten och ältar igen.
Måste jobba mera och det är positivt så klart.
Både ekonomiskt sätt och psykologiskt.
Men så ser jag ju när jag sagt JA, att det inte är så himla enkelt genomförbart.
Jag har ju en tioåring.
Ser riktigt hur ni rynkar pannor och undrar vad det är för krångligt med honom.
Jo, vi bor ju i Italien.
Där får inte en pojke på tio år gå från skolan själv.
Det är uteslutet.
Någon måste hämta honom fysiskt vid skolgrindarna.
Därför har jag knåpat ihop fullmakter åt farfar, barnflicka och väninnor.
Hämtningen är fixad.
Fast så ska han till Kung Fu lektionen.
Där kommer första stora problemet in; vem kan gå med honom?
Andra stora problemet är; vem kan hämta honom en timme senare?
Jag testade ju med farfar förra hösten då jag också ryckte in för en arbetskamrat.
Han höll typ en gång.
Sen blev han trött på att köra sitt barnbarn.
Gå var han redan trött på innan han började...och föresten så var det ingen bra Kung Fu skola alls, tyckte han vår rolige farfar.
Barnflickan kan inte.
Väninnorna har andra eftermiddags aktiviteter.
Suck!
Det ska nog gå.
Fast det känns lite tungt.
Onekligen.
Tänker på hur bra det är organiserat i Sverige...eller var i alla fall för så där tjugo år sedan.
Fritids och sånt kan man bara drömma om här.
Trött är jag också på mina barns skolor.
Allt ska göras diskuterande.
Helst krånglandes till även enkla saker.
Som t ex att istället för att svara ja eller nej på frågan; vill ni skicka era barn till München på skolresa betalandes 400 euro minst per skalle, då kör man igång en mail kedja full av "jag tycker inte att München är intressant, jag har inga pengar, jag tycker inte att man ska avbryta skolarbetet mitt i, jag tycker hit och jag tycker dit.)
Är det så svårt att bara svara rakt av?
En annan diskussion som förts i den andra skolan var om ett musik-teaterprojekts varande eller ej.
Det blir inget.
En familj vill inte.
La Traviata kan föra sonen på fel spår i livet.
Trodde att det handlade om att ge ungarna inblick i kulturen.
Inte kan väl en teaterföreställning förleda dem?
Eller kan det det?
Kliar hårbotten och suckar.
Allt detta gör mig trött.
Förstår inte hur jag ska orka detta skolår som alldeles nyss börjat.
Får nog bombardera mig med vitaminer.
I hopp om att det hjälper.
Allt låter så komplicerat. Och då kommer följdfrågan: varför måste det vara så komplicerat? Keep it simple!
SvaraRaderaFår nog instämma att mycket är bättre här i landet, men inte allt.
Hoppas att det löser sig för er på något vis.
Kram