Sinnenas fröjd

I måndags pratade jag mig till att få stanna kvar på musikskolan sedan jag följt med för att betala månadsavgiften.

Han är ju snart helt självgående, stora pojken. Det är bara det där med att åka omkring på bussar med för mycket pengar som jag vill bespara honom.

Eller så är det en ursäkt...

Jag betalar.

Plockar fram min bok och mina glasögon och sätter mig i receptionen på en bänk för att läsa.

Jag läser och njuter.

Av boken.

Av dofterna. 

Av trägolven.

Av notpapperna...ja faktiskt känner jag doften av dom med.

Av instrumenten.

För en stund är jag tillbaka i tonåren.

Minns hur det var.

Hur jag stortrivdes på musikskolor, teater lokaler, målarrum.

Ställen som bara andades kreativitet.

Doftade positivitet.

Hur jag ibland bara tog upp gitarren för att lukta på den...

Det finns en dans sal på sonens musikskola också.

Dörren står öppen och jag tittar rakt in.

Blir sugen när jag skymtar den där stången.

Har ju alltid velat kunna dansa.

Fast jag är tungklump.

En tom sal med vackert trägolv...mmm

Lite pianomusik som sipprar ut från ljudisolerade studios.

Lite fiol filande.

Någon tränar på en skala.

En elgitarr övar "Something" av Beatles.

Trummor...

men är det min kille?

Ja, det är det.

Han är ju bra jööö!

Tänker på då för länge sen.

När min gitarr lärare pratade om högskolor.

Såna där med musik, teater och allt kreativt du bara kan önska dig...

Då drog jag öronen till mig.

Fegade ur.

Igen.

Visst gjorde vi mycket av det där på lärarhögskolan.

Men tänk att få riktigt bada i det som är bäst i livet...

Ni vet som på "Fame" som jag följde med inlevelse på tv.

Hela dagar med ljuvligheter att smörja sinnena med.

Men nu sitter jag alltså där och njuter.

Tills sonen kommer ut efter fyrtio minuter.

Sen njuter jag av guldstunden med honom då vi bara reser tillsammans.

Utan läxor.

Utan bråk.

Det är skönt för sinnena det med.