tisdag 15 oktober 2013

Ödets konstiga nycker

Står, äntligen, i duschen och tänker på hur förunderliga kast ödet gör med oss.
I morse hade jag prickat in allt för att ta mig en springtur innan barnen skulle iväg till skolan.
I stället vaknade jag när mannen gick upp halv sju och då var det dags att göra i ordning frukost.
Suckande drog jag mig till köket och tänkte att i morgon...i morgon minsann!

Min stora pojke, som verkat otroligt mycket mera förvirrad än han brukar de senaste dagarna, vaknade utan att vi behövde skaka ner honom och satt redan vid frukostbordet när jag satte fram sista sakerna på bordet.
Jo, han satt vansinnes länge på toan. Jo, det blev liksom argt innan han fick skorna på sig för att klasskamraten väntade där nere.
Men ändå var det inte som vanligt.
Fast det visste jag ju inte.

På ungefär samma gång som jag skickade iväg min sömngångare fick en annan mamma till en tjej i tredje mellanstadieklassen frågan om hon kunde skjutsa sin dotter. Något hon aldrig gör annars då de bor så nära. I dag bara idag gick hon med på det. Att köra dottern upp för den där förfärliga gatan med bilar på alla de håll och kanter och barn och vuxna som går över gatan hipp som happ.
Hon visste inte att hon skulle få ångra det beslutet.
Hon visste inte att en gänglig nästan tolvåring strax skulle ändra hennes dag.

Vi var "lyckligt" ovetande om vad som skulle hända.
Vi var "lyckligt" ovetande om varandras existens. Både hon och jag.
Tills idag.

När jag precis gått in i badrummet för att göra mig i ordning bröt helvetet lös. Min mobil ringde. Minstingen svarade. En man som ringde från min sons mobil sa att pojken blivit påkörd. Vet inte hur jag lyckades få tag i allt plus minsting och alla hans skolgrejor. Haffade en annan mamma och gav henne min son. Sprang sprang och sprang...hade inte tänkt "springet" så här...med dunkande hjärtat i halsgropen. Under tiden pratade jag med en annan mamma som jag känner och som sa att hon ringt ambulansen. Att det bara handlade om en fot. Att jag inte skulle oroa mig. HA!

Det var massor av människor omkring honom, när jag efter tusen år kom fram. I ett virrvarr av poliser, ambulans-människor, lärare (alldeles intill skolan hände det...), föräldrar och förbipasserande fick jag lämna över mitt id-kort. Upprepa mitt mobilnummer och sonens födelsedatum samtidigt som jag försäkrade mig om att ungen min var okej. Förstod att han haft ett bildäck som kört först över, stannat och sen tillbaka på hans stackars högerfot.

Så dök hon upp. Den där andra mamman. Hon som inte sett ungen som tittade på fel håll när han gick över gatan efter de andra ungarna. Gråtande bad hon mig om att få mitt mobilnummer. Jag blev så rörd att jag inte kom ihåg det längre. Fick hennes. Vi kramade varandra.

Sen tog ambulansen mig och sonen till sjukhuset där hon jobbar,  på den interna banken.
När vi just gjort röntgen på foten kom hon. Kunde ändå inte jobba sa hon. Sen var hon med oss. Väntade utanför när sonen fick ett lätt gips på. Inget är brutet men brosket i fortfarande mjukt barnbrosk. Därför måste foten vilas en vecka.

Hon körde oss tillbaka till skolan för att få tag i sonens ryggsäck och plastportfölj som en lärare tagit med sig upp till klassen. Jag hämtade sakerna, pratade med skolsekreteraren, pratade med rektorn och hon väntade hela tiden med min son i sin bil. Sen körde hon oss hem.

Det går inte att beskriva med ord vad jag känner för denna kvinna. 
Säger bara att jag tycker fantastiskt mycket om henne.

Sedan hon sett ett dykar-klistermärke min son satt på sin portfölj, och som jag inte sett förrän idag...hmmm..., berättar hon att både hon och mannen är frälsta på det där med att dyka.

Tänka sig...att en människa som du inte kände innan kan kännas så nära...

Tänka sig...att våra öde vävdes in i varandra på ett elakt sätt...och ändå blev det på något vis ett vackert möte.

Hela eftermiddagen följde i sms, telefonsamtal, videor skickade från klasskamrater...ja, det riktig sprutade av mänsklig solidarietet och kärlek. Jag är alldeles överväldigad.

Sist skickade hon ett sms. Hon ville/måste få veta hur min son...som redan betedde sig som en superhjälte, där han satt och svarade på what's app meddelande i rasande fart....mådde.

Allt detta är vackert. SÅ vackert!

Det gör mig förundrad över hur tvära och skumma skämt ödet leker med oss.
Hur det för ihop oss med vackra människor som vi kanske aldrig annars skulle möta.

Tänka sig att jag var så less i går.

Det är inte skoj att ha en unge med gips igen.
Men med all denna omtänksamhet kommer hoppet om en bättre värld tillbaka.
Det gör mig glad fast jag är trött.

När barnvaktens kille kom med kryckorna passade han på att skriva på gipset; se dig för bättre nästa gång!


4 kommentarer:

  1. Nu blev det tårar.. så fint. Stora styrkekramen

    SvaraRadera
  2. Vilken morgon! Tur i oturen att det slutade på bättre sidan ❤️
    Och tänk vad förunderligt det kan vara - att man träffar en fin människa "sådär bara", håll hårt i henne!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Så vackert! Och som du säger, det är så märkligt när man ser på hur livet formar. Kramar!

    SvaraRadera
  4. Oj vad fint Marika! Minst sagt rörande!!! ♥ Kram på er! / Annci

    SvaraRadera