Springa i Rom???

I morse sprang jag för första gången.

Jag gjorde det med en av min mans arbetskamrater.

Hon har sprungit i ett år nu...nja, inte hela tiden...hon stannar ju upp för att jobba, ta hand om barn och sånt...förlåt!...kom av mig.

För ett år sedan började hon med springa med hjälp av min man.

Jag tänker inte ta lektioner av honom, bara låna hans pulsklocka...tills jag köper min egen...kanske...

Inte mer än så. Minns fortfarande när jag provade springa med honom för ett antal...ganska bra stort antal...år sedan. Kan fortfarande känna äcklig blodsmak och hyperventilation, när jag tänker tillbaka.

Ja ja, förmodligen var jag så otränad så. Soffliggare var man ju på den tiden. Soffliggare av bästa sort. Fast inte för kroppen. 

Hursomhelst tror jag att det skulle bli bästa anledningen att skiljas om vi skulle springa ihop.

Nöjer mig med att vinka av honom när han ångar iväg för kung och fosterland.

Jag har funderat länge och väl på detta med att börja springa.
Mitt hjärta behöver lite mera speed.

Gick, innan barnen föddes, på simning som jag också tycker är skönt.

Fast jag känner ju mer och mer att jag vill vara ute.

Inte inomhus i nåt gym eller i nån simbassäng.

Vilddjuret i mig vill ut.

I det fria.

Röra ordentligt på de lurviga.

Ska inte sticka under stol med att jag är peppad av dessa damer.
Hur kan man bli annat...

Så jag ber R om hjälp. Starthjälp. 

Vi startar utanför mitt klockan 06, 50. Mannen har tipsat och förklarat. Pulsklockan börjar bli ett igenkänt fenomen...fast hur fasiken var det man stänger av eländet. Mackapärer är ju inte min grej.

Nåja, vi tuffar iväg. Nu, ska den ju vara på! Nästan meddetsamma blinkar varningar på klockan. Jag tappar min fina yoga andning helt. R blir lite nervös och ber mig bromsa ner en aning. Sen...sen får jag flyt. 

Hon har valt en väg med lång nerförsbacke. Det är bra. Jag hittar tillbaka till min yoga andning. Den är bra. Lyckas hålla mig bara lite efter henne. Pulsen ligger på 150 nästan hela tiden. Jamen...ta mig tusan om det här inte är kul!!!

En kort runda springer vi. Nästan hela tiden lyckas jag verkligen springa. Bara en gång kör jag mitt snabbgående som jag gjorde under cellgiftsbehandlingen.

R ger mig stort beröm. Hon är förvånad över hur jag lyckats hålla min puls så lugn.

Yoga, säger jag. Yoga andningen.

Med den kan man även springa i Rom. 

Gissa vem som ska testa springa själv på fredag morgon?