Fy fabian Kapten, ankaret flyter!

Så känner jag mig nu.

Jag har själv bestämt att jag ska få nya bröst.

Ingen sa; du MÅSTE!

Det var mitt val.

Mitt alldeles egna genomtänkta noggrant dokumenterade val.

Trodde jag ja!

På fredag morgon är det dags.

I morgon har jag alla provtagningarna.

Ändå vaknar jag gång på gång i natt...jo, visst är det för tamoxifenens skull. Jag fryser och svettas om vart annat. Ingen hejd på det. Från klockan tre ungefär. Vargtimmen.

Då börjar jag tänka.

Tänker att; nääää fan om jag vill ha plast i min kropp!!!

Kanske borde jag inte ha googlat igen igår.

Kunde inte låta bli.

Läste om igen om det där med fett användning i stället för silikon.

Fast jag redan uteslutit det. För många operationer. För mycket lidande.

Läste också om en tjej som tog bort sitt silikon bröst. Hon fixade det inte. Hade liksom vant sig vid sitt ärr och sin asymmetri. Tänk om jag reagerar som hon...

Jag vet att jag kommer att infinna mig på fredag. Göra allt som den duktiga flicka jag är. För har jag bestämt en sak så har jag det. Ändå...

Mannen tröstar. En vän tröstar. Det hela låter inte riktigt klokt. Det finns ju de som monterar stora stora bröst och är helnöjda med det...Kanske är jag inte vettig alls....

När de tog mitt bröst fanns det liksom inget att bestämma själv. Det var en överlevnadsfråga som vilade helt i läkarnas händer.

Nu bestämmer jag. Då känns det som om jag flyter runt. Har ingen förankring alls. Precis som min far brukar skoja om när allt ser svart ut.