torsdag 26 juli 2012

En paus i semestern...

Hade egentligen inte alls tänkt skriva...jag är ju på semester...yogar tidigt på stranden...flyter runt och mår bra. Tänkte ta det där med blogg-semestern som ett led i avgiftningen. Att vara utan dator.Men så kopplar mannen in sig...undrar om jag vill kolla mina grejer...då kan jag inte låta bli. Ska bara glutta lite...Men så läser jag det Marica och Karin skriver och då vaknar de där tankarna till liv ígen. Ja, de sätter ord på det som bubblar runt i mig sedan tåget körde över mig.

Att min cancer är min. Det tänker jag att Karin skrivit alldeles förbannat bra om. För vi är ju alla olika. Reagerar olika. Har olika sorters tumörer. Ingen är en annan människa lik. Sen har vi ju olika mötespunkter. Jag känner igen massor av det Karin och andra cancersjuka skriver och ändå finns det så mycket som är olikt.
Ja, det jag läser väcker många tankar. Om alternativ medicin. Om goda råd från människor som säkert vill  väl men som klampar in och travar runt i ens elände på något vis. Särskilt som man inte bett om något råd. Särskilt minns jag vännen som tyckte att jag borde äta mera mungbönor. Jag snäste åt henne att jag minsann inte hade någon cancer kvar...bortopererad var den...så det så. Ja, man blir lite elak emellanåt...men min psykolog säger att det har man all rätt att få vara.
Goda råd i all ära men jag följer mitt hjärta. De alternativa metoder känns inte riktigt så hundra. min mammas homeopat dog i cancer...kunde hon inte rädda sig själv?...
Som mannen sa; du är inte ensam. Barnen finns. Jag finns.
Alldeles sant. De viktigaste i världen.
Om jag varit alldeles ensam kanske jag dragit till Indien. Låst in mig på någon ashram. Men det vet jag inte heller...jag är ju inte ensam och kan därför inte veta hur jag skulle ha reagerat. Hur jag skulle ha varit som ensam och sjuk...
Har alltid trott att jag skulle lägga mig ner och dö om jag fick ett sånt besked som jag fick.
Där lurade jag mig allt!
Tankarna går också till det vi sätter i oss. Fast jag är vegetarian...okej, rödvin är något jag inte kan eskludera...men...fast då är jag ingen renlevnadsmänniska...liksom?! Ändå tycker jag att jag gör mitt bästa. Kan det verkligen bara vara maten. Nej, tror inte det. Klart den inverkar. Men den avgör inte. Då skulle min farmor som levde på kaffe dött långt innan 87.

Sen är det det där med skiten vi smörjer in oss i. Det som jag upplevde som en skymf när jag var med på "Race for Cure" och vi gratis-bombarderades av krämer, schampo, tvålar och tandkrämer från multinationella företag. Inte tusan kan det vara rätt. Dom är ju med på att göra oss sjuka. Så får jag det bekräftat, en kompis som gått i skräck - väntan på resultatet från nålprovet på sköldkörteln, praktiskt taget hade de sagt att hon helt säkert hade en tumör, får resultatet - kronisk inflammation. Alltså ingen tumör.Puh! Läkarna frågade om hon använt "Somatoline" en anti-cellulitkräm eller möjligtvis "Kilo-cal" för att tappa vikt. Det hade hon. Jaha, fallet löst. Läkarna har anmält de här två bovarna sedan flera år tillbaka. Under tiden fortsätter de att sälja skräpet. Fy fabian säger ja!!!

3 kommentarer:

  1. Jag förstår verkligen att det är både olika och lika när man delar en diagnos. Jag tycker att man ska ha respekt för människan, dvs de val som man gör de ska man få göra. Väljer man västerländsk sjukvård eller inte så är det ens eget val. Jag förstår också att det valet är tufft ibland. Jag tror att jag skulle välja som dig och Karin, men man vet ju aldrig förrän man ställs inför en diagnos. Kramar!

    SvaraRadera
  2. Åhh du skriver så bra! Jag tycker du har varit så cool med din sjukdom. Så modig när du har berättat & med själv distans. Tror inte man kan påverka allt. Mina morföräldrar är över nittio och de äter vanlig husmanskost. Farfar blev lastgammal fast han rökte ibland. Min morbror som tränade mycket & var vegetarian dog i hjärtinfarkt strax över 60 år.. Det gäller att LEVA tror jag & se vad som kommer i ens väg. Kram

    SvaraRadera
  3. Och jag som i jobbet umgås med döden en del kan definitivt säga att vare sig livet eller döden går att styra. Säkerligen finns det faktorer som spelar in åt olika håll, inte minst arvet, men det viktiga är -som skrivs här ovan - att leva det liv vi har fått och ta vara på det. Tror vi att vi kan kontrollera alla utgångar skapar det en vansinnig stress. Du är beundransvärd och fantastisk i din hållning, tycker jag! Stor kram!

    SvaraRadera