Pranayama i Rom: En papperskasse

När vi stod där mitt uppe i "vad tusan ska/kan vi ta med oss" i huset vid havet, med den där magkänslan av att vad man än tar med sig så kan det liksom aldrig uppväga det man upplevt, kom han med en papperskasse. Den hade tydligen stått i deras rum. Det var hennes "målar-grejor". Akvareller, målarböcker, målarpapper, penslar, pennor...allt allt som man kan behöva när man målar...
Att hon hade tagit med sig det till havet var det ingen som märkt. Att hon målat lite...tydligen i smyg...som när hon duschade...alltid i smyg liksom...det hade jag aldrig sett.
Så fick vi den där papperskassen. Fast hon fortfarande finns. Hon kan...vill inte måla mera. Men hon lever fortfarande. Jag tog emot den. Fast lite illa till mods. Som om han håller på att ta adjö av henne...eller rättare sagt; jag vet att han håller på att ta adjö.
Det har han hållit på med i några år nu. Som när vigselringen bara försvann från hans finger. Hokus pokus, en dag så där bara. Eller som när han plockade fram gamla halsband hon äger och satte dom framför min näsa; ta vad du vill ha! Jag kunde inte. Ville inte. Hon satt leende och tittade på. Vad förstod hon egentligen? Någon blev arg på mig för det. Att jag inte kunde. Att jag ratade en gåva...En arvsgåva innan döden...eller?
Som när han sa att neurologen sagt att vi alla borde prata mera med henne. Han underströk faktiskt att jag skulle prata med henne. Hon behövde mänsklig samvaro. Sen flyttade han helt sonika ut ur deras sovrum och in i sonens gamla rum. "Det ska fan sova med en vilsen människa" liksom...
Ja visst, jag är inte särskilt social med henne. Kan inte. Hon väcker otäcka känslor. Såna som jag känner igen i mig. Som jag inte vill ha.
Jag vill nog också flytta ifrån henne...fast det kan jag ju inte. Därför undviker jag. Det kan jag. Vi bor ju inte tillsammans. Inte nu mera.
Men kassen tog jag emot...

Så står den där i hallen ett tag. De andra sakerna kommer på plats. Blir undanlagda. Men kassen står där. Vet inte riktigt vad jag ska göra med den.

Tills en eftermiddag. Istället för att tillåta att det vilda slagsmålet kommer igång eller tv-hänget eller datorspelandet, plockar jag fram färger och papper och spånar lite med barnen.
Vi har skoj. Kanske kan vi fortsätta med det här ibland...