Kärlek är det som stora pojken utstrålar när han lagt på luren.
Hon har ringt igen. Tredje...kanske fjärde gången.
Det lyser om honom.
Han frågar om han får sätta på datorn. Måste absolut komponera lite Rap på ett program han hittat på internet.
Klart han får!
Sen hör jag att han spelar lite på de elektroniska trummorna han fick i julklapp.
Efter en stund kommer han in till mig och undrar om jag kan plocka fram de där målarpapperna. Han har hittar alla färgpennorna, från kassen, som jag lagt i en låda i pojkarnas rum.
Sen sitter han där och målar och grejar tills lillebror bråkar.
Men jag hör att han försöker med lugnet först. Innan det blir bråk på riktigt.
När de där telefonsamtalen började...d v s det var mest han som ringde...tänkte jag; nej, redan så här. De är bara 10 år. Ska man inte leka då bara eller? Ja, det kändes så tidigt. Som om tiden accelererat.
Men sen...sen ser jag ju hur glad han är. Hur han svävar fram. Och så nu; att kreativiteten får ett uppsving.
Finns det egentligen en ålder för kärlek?
Nej, tror inte det.
För egentligen är väl egentligen just kärlek som vi behöver. I alla dess former.
Ja vi behöver kärlek oavsett ålder. Och det jag sett på mina barn är att känslorna kan vara jättestarka även om man är liten :)
SvaraRadera