Rötter

Rötter. Ja det är vad jag tänker när mina föräldrar är här. Om hur vi suger upp rädslor och beteenden, från det vi föds. Utan att egentligen veta varför eller hur.

Djupt grundad i mig är den där känslan av skuld. Att inte göra det jag borde...det rätta. Att ha gjort fel utan att veta varför.

Det pekande fingret som säger att min mammas diabetes beror på min födelse. Jo, hon pekar faktiskt på mig när vi sitter och pratar med min bästa svenska väninna.

Nej, jag tror inte alls att hon gör det med flit. Men det gnager i alla fall till i mig när fingret läggs till talet.

Det var jag. Det var mitt fel. Fast jag var bebis då...eller knappt det. Graviditets diabetes...kan det tillskrivas som skuld på en ofödds lista av odygder?

Sen är det de där telefonsamtalen till min bror varje kväll. (han som gjorde att diabetesen blev aningen bättre...sen försämrade min syster den...) Så där många telefonsamtal slösas inte på mig. Avundsjukan växer och läggs till första samtalet, min man tvingar min mor till, från flygplatsen där han hämtat mina föräldrar. Min mor är upprörd för hon inte hann säga adjö åt min bror. Han hade virrat bort sig i Hyllie (hur man nu kan det...) och de kom sent till tåget. "Hej, Marika, kul att vi ses snart!! säger jag till mig själv när vi lägger på. Men min bror kanske inte klarar sig själv...kanske har de rätt...

Ilskan går bort när vi sen ses och jag inser att de faktiskt glömt bort att mina barn är lediga mellan den 5 och den 10 april. Min far tappar hakan när han inser att de ska gå i skolan dagen efter. Så jag tar dom lediga från tisdags middagen. Det var ju fyra år sen sist mina föräldrar var här. Vem vet om det händer igen...

Rädslor för att åka buss, att gå promenader...ja, senaste är att gå nerför trappor...gör det svårt att guida mina föräldrar i Rom. Jag har, trots min mans muttrande om att man måste göra saker, inte bokat in mer än barnens aktiviteter; simskola, trumskola, svenska skolan...liksom bara för att visa hur vi har det. Det blir lite tungt i alla fall. Så där mycket aktiviteter är de inte vana vid.

Inte deppar jag. Nej nej, försöker att inte låtsas som om skräcken i mina föräldrars ögon finns där. Inte se hur små och borttappade de verkar. Jag är ju med. Jag fixar biffen.

Så går min pappa av bussen en hållplats före hem-hållplatsen. Lika förvånad som vi står han kvar med Kubb-spelet i hand. Mor får panik. Jag tvingar henne att gå hem med minstingen. Trotsar hennes protester och litar på att en snart åtta-åring klarar av att korsa två gator med en i upplösningstillstånd skakad mormor. Går min far till mötes. Han har inte fått panik och jag träffar snart på honom.
Min far är mycket mera Zen än vad jag har fattat. Det gör mig glad och vi skrattar gott åt det komiska i situationen. Vi tackar också gudarna att det inte var min mor som steg av vid fel hållplats. Då hade vi nog suttit på akutmottagningen sen.

Vi åker till havet. Sover middag. Sitter i solen. Det blir bra i alla fall.

Jag ser på allt det här. Som på avstånd. Granskar lite så där det jag har framför mig. Så kan jag kasta den där skulden som andra velat pracka på mig...jo, de har nästan lyckats...att jag inte gjorde tillräckligt för min svärmor innan hon blev riktigt sjuk. Att jag inte hjälpte till att sparka i gång henne.

Tror faktiskt att jag har haft tillräckligt med att få i gång mig själv.
Är fortfarande fullt upptagen med det faktiskt.

För det är sant att våra rötter gör mycket. Men vi föds ensamma och lever egentligen ensamma, fast tillsammans. Var och en ansvarar för sina tankar och levande. Rötter till trots.