måndag 26 mars 2012

Motstridiga känslor

Skäms lite när jag läser om någon som just mist sin mamma. Skäms för att jag sitter och är lite arg på en mamma som så lite begriper. Fast hon lever i allra högsta grad...fast inte så mycket för mig. Egoistiskt tänkt...vansinnigt egoistiskt...

Min mamma har aldrig varit den kramiga sorten. Aldrig den där som jag ringer till för att berätta saker.
Hon har liksom alltid hållit distansen. Det har jag väl på något knäppt vis trott varit mitt fel. Att jag inte kunde förtjäna mig ett sånt kompis/dotter förhållande som andra har. Att jag inte vet hur man gör.

Besvikelserna har lagts på varandra. Motviljan att komma hit när barnen föddes...jag tvingade henne till slut. Till jul när jag var orolig, ledsen och sjuk valde hon att inte komma.

Så säger hon att de kommer i april. Jag ringer och säger att barnen är lediga mellan den 5 och den 10. Mina föräldrar bokar flyg mellan den 1 och den 8...???...De åker alltså mitt i påsk. Nåja, jag förklarar att det blir lite stökigt då vi inte bor i ett slott och barnen och mannen ska iväg på morgonen. Är det okej om jag bokar in dom på ett Bed and Breakfast som finns i porten intill. De säger att det går bra. Sen hör jag inte av dom på ett tag. När jag sitter där igen och känner mig som den där tioåringen som vet att hon gjort fel fast inte riktigt vet varför...hon frågade ju först...bestämmer jag mig för att det inte är mitt fel. Tusan också om jag ska ha skuldkänslor får att jag vill att vi alla ska ha det lugnt och skönt. Jag är ju glad att de ska komma.
Ringer upp. De verkar som vanligt. Fast när vi pratar om att det bara är två veckor kvar börjar min morsa med det där vanliga ångestfyllda; "usch ja, jag är så nervös."

En klump i magen igen. Ska jag orka ta hand om två så små föräldrar.

Jag vill vara bara glad ändå känns det tungt. Nervöst. Tar jag ut ett misslyckat besök av mina föräldrar i förskott nu? Oroar jag mig för saker som egentligen bara finns i min gamla skalle? Eller som jag tror finns i deras skallar?

Så där jag det här blev ett ordentligt gnäll inlägg. Nästa får bli ett tacksamhets inlägg. Som jag tänkt mig.
Det lovar jag.



4 kommentarer:

  1. Det är aldrig lätt med föräldrar eller som i mitt fall svärmor. Mina föräldrar dog för många år sedan, vi har därför varit extra måna om barnens farmor. Men det har varit svårt. Hon har aldrig varit riktigt intresserad. Inte en enda gång på vårt 29-åriga förhållande har hon ringt och velat att vi ska ses. Extra tufft för min man förstås. Nu har vi helt enkelt accepterat att det är så hon fungerar och när vi väl gjorde det, då började små saker ändras lite. Lite. Men jag skickar en stor "jagförstårdigkram"!

    SvaraRadera
  2. Jag tänker att vi behöver få gnälla också. Att vi kan hitta sanningen i gnället. Och alla känslor är bra, oavsett om de anses dåliga eller ej.
    Jag tänker att du bara kan ta ansvar för dig. Inte för dem. Kram till dig

    SvaraRadera
  3. Allt behöver få finnas, även gnället. Oftast växer ju mognad och insikt ur det jobbiga. Fokusera inåt, kära du. Kram!

    SvaraRadera
  4. Föräldrar kan vara jobbigt, tror att det som Annika skriver är klokt. Själv går jag i försvar i nästan varje möte med pappa trots att jag övar på att inte reagera bara observera :) Kram!

    SvaraRadera