Min första Taxotere

Jo, de hade ju förvarnat mig att bytet till Taxotere kunde medföra andra sorts problem. Problem av den allergiska typen. Mindre av illamående och magproblem. Liksom lättare fast ändå med vissa störningar. Men jag tog väl lite lätt på det där. Illamående har jag ju inte haft alls. Oförskämt bra har jag ju känt mig.
Ångat på som vanligt...nåja lite mera vila förstås.

Jag gjorde allt det jag skulle i förrgår. Förberedande kortison behandling och antihistamin. Duktig kände jag mig när jag lusläste listan och lyckades komma ihåg allt. Det där är jag inte så bra på. Tur att mannen vet och skriver listor till mig.

Så var det då dags. Sedvanligt möte med läkaren. Sedvanliga frågor. Sen väntar vi på att medicinerna ska komma upp från sjukhusapoteket. Ovanligt kort väntetid denna gång. Bra. De hade ju sagt att behandlingen igår skulle komma att vara minst en timme och en kvart mot de vanliga tjugo minuterna. Man låter det gå långsammare med droppet i och med allergi risken. Den som jag tror inte ska drabba mig.

Tio minuter efter det att sköterskan stuckit in nålen och kopplat dit medicin flaskan börjar det trycka över mitt bröst. Känner att värme stiger upp i ansiktet. En kvinna som håller sin sjuke man sällskap och som sjuksköterskorna bett hålla koll på mig pekar på mig och säger att jag är illröd. Sköterskan som står med ryggen mot mig vänder sig snabbt om och kopplar omedelbart bort medicinen. Hänger upp en flaska med koksaltlösning och kopplar den till min kanyl. Under tiden har kvinnan rusat fram och lyft upp mina ben. Min kemio granne får tag i fjärrkontrollen till min fåtölj. Jag har ju hela tiden känt mig så sportig...inte behöver jag ligga inte...ska ju bara få medicin sen ska jag dra. Hej och hå!
Snabbt får jag tillbaka min vanliga halvbleka färg. Det tomat röd har försvunnit. Trycket på bröstet försvinner. Sköterskan tar blodtrycket. Det är perfekt. Min läkare som de ringt kommer in. Han kollar pulsen. Allt bra. Jag behöver ingen extra kortison. Bara långsammare medicinering tillsammans med koksaltlösning.
Rädd blev jag klart. Men det gick ju bra. Tack vare super personalen och lite privat inryckning.

Sitter där och orkar inte fortsätta varken läsa eller lyssna på musik då min mobil ringer.
Det är den nya skolan min stora pojke ska börja på till hösten. Mellanstadieskolan. Det är fjärde gången de ringer mig. Det saknas papper. Jag orkar inte men lovar att jag ska ringa vårdcentralen så fort de drar ut min kanyl. Ville inte alls ta upp mina privata problem och eländen. De är dessutom otroligt noggranna och  tillmötesgående på den nya skola. Det har jag inte alls varit bortskämd med på lågstadiet där rektorn verkar vara osynlige mannen. Här är det alltså rektorn som ringer mig. Hon är kvinna. Det är kanske därför...
Nej, jag ville inte sätta upp manifest om min sjukdom, men det slinker ur mig i tröttheten att jag håller ett ögonblick på med kemio-behandling. Rektorn ber om ursäkt. Varför har jag inget sagt innan... Då skäms jag lite. Känner att jag måste gå och träffa henne. Säga att jag verkligen uppskattar de dom gör. Att jag bara ibland blir en lite uppkäftig kärring när det blir för mycket...
Hon upplyser mig om att vårdcentralen flyttat. Va?

Jag försöker ringa psykolog-tanten från bilen på väg hem. Numret finns inte mera...

Men detta är en annan historia. Kanske berättar jag mera sen. Om jag orkar.

Men fina rektorn ska jag allt ta och hälsa på.