fredag 2 mars 2012

Att inte döma dom som dömer

Att inte döma är oerhört svårt. Om inte helt omöjligt. Det är i alla fall vad jag sitter och tänker när jag följer finaste E på hennes lektioner om yoga för barn. Det sprudlar om henne av kärlek och intresse för det hon gör. Hon har mer än trettio års erfarenhet. Brinner för just yoga för barn. En eldsjäl som smittar av sig. Otroligt stimulerande. Känner hela tiden att jag vill mera. Kan mera.
Men så säger hon här och där saker som inte stämmer in på min bild. Första utfallet är mot folk som springer med musik i öronen... Hallå där, vad är det nu för fel på att njuta av lite själsstimulerande musik när man är ute på vift? Hon pratar om att höra fåglarna. Njuta av naturen med alla sinnena. Ja okej, typ när jag är i finaste parken i Rom, Villa Ada, helst innan alla människor och hundar och vakter i bil kommer...ja då så. Då lyssnar jag gärna på fåglar och kollar in ekorrar.
 Fast jag hör faktiskt hellre musik när jag går längs de vanliga gatorna där inga fåglar i världen kan överrösta "äckliga" bilarnas och bussarnas väsen (hahaha, vet att mannen läser det här...).
Sen kommer turen till Kundalini. Vet inte varför vi kommer in på det...men helt plötsligt spyr hon lite avsky för de som utövar Kundalini. Hon säger; "de där som väntar på något som ska vakna...vad det nu är". Lite så där överlägset. Det gör mig aningen ledsen. Jag har svårt att tycka att en sorts yoga är bättre än en annan. Vill gärna ta till mig lite här och där. Borde vi inte tolerera varandra bättre?

Allra sist, innan vi tar adjö för denna helgen, gör vi en gemensam meditation. När vi sitter kvar där i halvmörkret i ring runt det tända, levande ljuset, kommer nästa smäll. Mot Facebooks nördarna. E och en annan kvinna, som jag upplevt som en av det där alltid duktiga (kanske är jag lite avis...) ojar sig över hur folk klickar på gilla knappen för dumheter. Att man berättar för mycket på FB o s v...
Jodå, lite har de rätt. Men jag gillar att kolla in, skriva nån' dumhet/tanke ibland. Se att mina inslag blir lästa. Fast speciellt tycker jag om att trycka på gilla knappen...när det är något som jag kan skriva under...

Nej, det är verkligen svårt att låta bli att döma. Särdeles svårt är det att inte döma de där som dömer.
Oj, det här blev komplicerat.
Men kan man verkligen bli helt fri från det där med att döma?
Jag satt ju där själv och dömde ut föräldrar som tillåter barnen att ta med sina bärbara playstations på fester och sen avfärdar det hela med; ja men alla gör det ju...

Ja men alla dömer ju alla...
Tror att jag får bli mer tolerant just med det här om dömandet. Acceptera att man ibland går loss på något eller någon. Något som egentligen inte är så livsviktigt...
Så länge man inte skadar någon...
Hur det ska gå till vet jag inte...

Underbara yoga kursen fortsätter i alla fall att vara just underbar. Tycker i vilket fall som helst att E är en fantastisk lärare, människa och yoga-spridare. Längtar till nästa möte. 

7 kommentarer:

  1. Du skriver så bra! Ibland tror jag att man har för höga förväntningar på sina yogalärare att dom ska vara någon sorts övermänniskor. Vet själv hur bestört jag blev första gången jag hörde en otroligt kunnig yogalärare prata skit om någon. Blev så konstigt när hon hade all den där kunskapen. Men vi är inte mer än människor.. En annan gång var jag och provade på hatha yoga i en ny studio. Läraren där (som visste att jag utövade och undervisade ashtanga) pratade skit om andra yogaformer och speciellt ashtangan att den bara var gjord för barn och ungdomar och var farlig för äldre.. Hade tänkt mig någon sorts samarbete och det släppte jag direkt kan jag säga.. I mindfulnes som jag brukar prata om i yinyogan så finns det en övning som går ut på att man ska notera varje gång man dömer eller bedömer något. Det är intressant.. Oj vad det här blev långt, gick igång på ditt bra inlägg. Trevlig helg och kram!

    SvaraRadera
  2. Tack Ulrika!
    Visst är det intressant. Ska kolla den där övningen du pratar om.
    Ha en underbar helg själv!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Du har så rätt i det du skriver. Så svårt att inte döma. Och det är ingen skillnad på yogavärlden mot den "andra" världen. Tror inte jag blivit så illa behandlad någon annanstans faktiskt. Min första lärare och den lärargrupp där jag ingick mobbade mig, kan man nog säga. Det tog mig flera år att inse det och gå vidare. Men vi är som sagt inte mer än människor, skönt när vi ser det och inser att vi alla har något att jobba på. Tack för kloka ord!

    SvaraRadera
  4. Tack Annika!
    Blir alltid lika glad när jag ser att jag inte är ensam om mina tankar...barnsligt förtjust faktiskt!

    SvaraRadera
  5. Jag måste säga att jag blir mer besviken på dömandet i yogavärlden än i den "verkliga världen". På något plan och i min naivitet hade jag trott att yogisar emellan skulle finnas stor förståelse och en massa sunt bondförnuft. Fast så är det inte och det Annika skriver om illa behandling är ju tyvärr mer utbrett än man skulle tro. Så otroligt synd. Som om vi hade en inbördes tävlan om vem som hunnit längst och vem som går den r.ä.t.t.a vägen. Vi får helt enkelt göra vårt bästa att föregå med gott exempel, lysa istället för att släcka ner och värma istället för att placera någon ute i kylan. Vi är ju trots allt många, många som vill göra väl och lyfta fram varandra istället för att trycka ner ♥

    Härligt att du trivs med utbildningen, hursomhelst, och att du får det du längtar efter. Kram!

    SvaraRadera
  6. Hej där!

    Va glad jag blir när jag hittade din blogg!! Läggs in i favoriteter; check! Å att du samtidigt är yoga-frälst gör ju inte saken sämre eftersom jag själv har hittat yogan. Jag ska på semester till Rom i maj (som jag velat sedan sååå länge)å vill kunna yoga även när jag är ledig....så jag undrar om du har några tips på yoga-studios till mig? Vi kommer att bo på samma sida som Vatikanstaten...om det nu spelar någon roll med avstånd i Rom...?

    Det du tar upp när det gäller att döma andra är väl så mänskligt som det bara kan vara....handen på hjärtat så gör vi väl alla det lite till mans...Jag tror att det viktigaste är att man funderar lite innan man talar ut/säger(sin) sanning. Varför är det så viktigt för en själv att beskriva hur det "egentligen var/är". Och om det ändå slipper ut ur mun, vara uppmärksam på att det endast är liten skärva av sannningen/min sanning...å varför är det så viktigt för mig att berätta det för världen...??
    Minnesforskningen säger att varje gång man tar upp ett känslofyllt minne så förvanskar/förändrar man det, ofta till egen fördel, för att sedan spara det i det nytt format...inte konstigt att samma händelse kan tolkas olika...;)

    Ha de gott!

    Annelie

    SvaraRadera