lördag 24 december 2011


Bygger upp och bygger upp. Positiva tankar. Värme. Ljus.
Så dyker den upp...mensen. Ja, läkarna hade ju sagt att det händer att medicinerna jag tar stoppar den. Lägger den på is. Visst har jag väl inget mot det. 
Redan för än vecka sen kände jag det där molandet och pulserandet. Tänkte att det kunde vara just så som de sagt. 
Sen kom ledsen tankarna. En mamma säger en sak som ju inte alls borde göra mig ledsen. Hon sa bara nej, hennes son skulle inte komma och sova över hos oss. Då började mina malande tankar. Varför inte hos min son? Han har ju sovit hos andra...
Förstår inte själv vad som händer. Har ju jobbat hårt med att låta dumma saker rinna av mig. Lyckats ganska bra sista tiden också.

Så ringer min mamma igen. I den stunden förstår jag vad jag håller på med. Skyfflar under mattan igen.
Under mattan ligger min besvikelse på mina föräldrar. Jag har inte ringt dom på evigheter. De ligger i garderoben med allt annat jag inte vet vad jag ska göra med. Jag pratade ju med dom igen. Uttryckte min och barnens besvikelse...som blev större när de bara svarade att de inte hade tid.

 Nu ringer hon alltså igen. Hon påminner mig om deras beslut att dom ska fira jul i farmors tomma hus. Det gör mig illa. Hon frågar om jag vet var farmors julstjärna finns...hon vill gå ner och göra lite jul-mysigt. Jag vet inte var den är. Skulle vilja lägga mig ner och sparka och skrika som en två-åring. Skrika "rör inte farmors saker!!!"
Att fira jul i Farmors hus utan farmor...det kan jag bara inte med...inte ens som tanke...

Mina föräldrar föreslog att jag och barnen skulle bo där nere när vi var hemma i augusti. Huset är stort. Vi skulle bli mera oberoende på så vis. Ingen dum ide alls egentligen. Dessutom ligger det på trappavstånd från mina föräldrar.


Farmors hus.

Trappan ner till farmor från mina föräldrars.

Så vi försökte barnen och jag. Vi flyttade ner med buller & bång. 
Den natten sov jag nästan inget alls. Det var fel att vara där utan farmor. Jag har aldrig sovit där ens när hon levde. Min faster sa att hon plockat bort alla kläder. Men hon glömde farmors morgonrock. Den hängde på sin plats i hennes sovrum. Där jag försökte sova. Tankarna ilade. Det gjorde bara ont. Jag är inte rädd för spöken, som min bror som bara öppnar munnen för att säga dumheter, kommenterar. Nej, om farmor kommer till mig nu är det för att hon vill hjälpa mig. Visa mig all sin kärlek. Som hon alltid gjort. Inte för att skrämmas. Det var bara fel att vara där. I alla fall för tidigt.

När jag gav upp och begav mig ner för att äta frukost tassade barnen efter mig. Min far skymtade efter en kort stund. Jag släppte in honom. Han såg alldeles förvirrad ut. Ömsom tittade han på mig. Ömsom på kaffekokaren. Ja visst, han brukade komma in och ta en kaffe. Jag hade bara satt på till mig. Inte som farmor som satte på full kanna. De hade ju den vanan. Han har inte heller släppt den och ser ut som en vilsen pojke.

De ska alltså fira Jul där i kväll. Mina föräldrar, min faster, hennes man, min bror och mina systerbarn.
Jag förstår det inte. Men kanske är jag bara dum och barnslig.

Jag vet att det är ledsen tankarna som jag låtit ta över idag. 
Det borde jag inte göra.
Därför ska jag gå på promenad med bästa promenad-kompisen nu strax i vackraste parken i Rom; Villa Ada.

Fokusera på det vackra och möjliga.
Som när vi sen städade farmors hus tillsammans med min faster och jag fann barnen i soffan så här;

Med min fasters nya lilla hund.

De hjälpte henne att somna!


2 kommentarer:

  1. Åh fina, fina Du! Tycker inta alls att du är barnslig o dum. Bara alldeles naturligt besviken... Sänder dig en stor julkram från mig!

    SvaraRadera