När jag gjorde av med min elefant

När jag började yoga för fyra år sedan hade jag inte en tanke på att kunna stå på huvudet.

Hade inte ens funderat på att jag någonsin skulle få för mig att prova.

Det gick en tid då jag kämpade med de allra "simplaste" positioner som om jag var en åttioåring...en dålig åttioåring...

Jag kände mig stel och o-yogisk i allra högsta grad. Fast jag kämpade tappert på. Trots min bakgrund som hopplös elev på gymnastiklektionerna i skolan och glömda gympa-kläder och ständig mens som ursäkt...På något vis kändes det som detta var min grej. Min väg. Yoga var för mig.

Så en dag knackade läraren mig på ryggen när jag som vanligt låtsades som ingenting bland alla "tanter" som stod på huvudet runt om mig medan jag fortsatte envist med huvudvridningarna i stället. Under det att jag liksom sneglade i smyg på alla de upp-och-ner vända "- Ska inte du prova?". "-Nej, jag kan inte", sa jag och försökte få det att låta som om jag inte brydde mig alls. Med sitt lugna varma leende sa han det som jag sen tar, utan att förstå det själv, som en utmaning; " - Ingen kan utan att prova." "Ja men, jag är en elefant..." försöker jag. "- Det är vi alla i början." fortsätter han tålmodigt.

Så  börjar jag min "Shirshasana" dans som kommer att pågå länge länge innan jag vågar tro på att jag kan.

Läraren hjälper mig upp. Men utan hans hjälp går det bara inte.

Efter någon månad får jag världens nackspärr. Den går inte över vad jag än gör. Till slut tar jag till och med röntgen för att se om jag inte har något allvarligt. Naturligtvis har jag inte det. Läraren säger att jag måste pausa ett tag från mina huvustånde försök och göra mer huvudvridningar. Var det inte det jag visste!!! Han tipsar även om att använda en jäst-flingor på maten. DET FUNKAR!

Äntligen av med nackspärren. Nu då? Stå på huvudet eller ej?

Det är något som drar. Något som säger att kan alla andra så kan jag med. Något som vill att jag ska komma över den här rädslan också. För jag vet ju att det handlar om rädsla. Rädsla för att ramla?Rädsla för att verka tung-klump? Rädsla för att må dåligt?

Jag vet inte riktigt vad för sorts rädsla. Men det är så det är; Jag är rädd.

Då börjar jag träna hemma. När ingen ser på. Barnen är i skolan. Mannen är på jobbet.

Jag gör inget annat. Så fort jag har chansen tar jag fram mattan. Placerar den vid en bra vägg...eller rättare sagt dörr...upptäcker att vi inte har några fria väggar i lägenheten. Det går bra med dörrar också. En vacker dag bara känner jag hur fötterna lyfter. Hur de rör vid dörren båda två. Ett lyckorus brusar upp inom mig. Jag kan knappt stå kvar. Wow!

Sen gör jag det igen. Och igen. Och igen.

Sen gör jag det på yogalektionen.

Jag kan. Jag kan. Jag kan.

Ogymnastiska jag kan. Klumpiga- elefant- jag kan.

Eller rättare sagt; jag tänkte på mig själv som en klumpig elefant. Det var när jag slutade med det som jag klarade av att stå på huvudet.

Nu är det inte så att jag går omkring och tror att jag kan lyfta berg för det här.

Men fy tusan vad jag är stolt över mig själv.

Nästa steg är att lämna helt och hållet väggen eller trädet eller vad jag nu måste ha fortfarande som låtsas-stöd...släpper faktiskt med fötterna...fast jag gungar lite för mycket fortfarande.

Okej, nu ska jag träna handstående... också!!!