fredag 11 mars 2011

Garudasana





Det blev kärlek vid första ögonkast redan första gången jag gjorde  Garudasana, Örn positionen. 

Kanske är det för att den är "lätt" för mig.
Den får mig att känna mig hemma.
Att vilja stanna kvar i den när alla andra ger upp.

Möjligtvis har det även med namnet att göra; Örnen.
Den där otroligt vackra fågeln som svävar så lätt i skyn.

Garuda som håller upp Vishnu.
Garuda som Vishnu rider på.

Det kan även vara för en bok som jag läste för något år sedan som heter "Örnarna är födda för att flyga"(Le Aquile sono nate per volare).

Den handlar om dyslexi och är skriven av en italiensk logopedist.
I boken finns råd och tips om hur man inte ska klippa av vingarna på dessa små örnar (dyslexiker) som har så många andra resurser.

Min son har bara en lätt dyslexi.
Det svåra är att han lider av att känna sig så underlägsen.

Han ska gå hos psykolog i två år sa de experterna...plus logopedi, som jag fortfarande inte vet var eller när...

Han är ett lätt...fast svårt fall...

När jag tror att jag vet vad han behöver vänder han på allt.
Skriver bra. Alla dubbla bokstäver sitter där de ska.
Han gör sina läxor utan att knota.

En kväll kan han inte somna.
Jag frågar om jag ska komma och vara hos honom.
"Gör som du vill" svarar min, som psykologerna säger, deprimerade son på med sitt passiva Jag.
"Då vill jag det" säger jag och går upp för trappan till hans säng och kryper in under täcket i mörkret.

"Mamma du har glömt ta av dig örhängena" säger han.
Lite förstummad blir jag då han ju faktiskt har händerna under täcket.

Sen säger jag; "ja, jag gjorde det. Kände du dom då?"
"Nej, jag luktade det"

Jag kom inte för mig att säga mera.
Bara krama honom.






1 kommentar:

  1. Åh, barn är så i nuet. Och vissa barn mer speciella än andra, eller rättare sagt de har förmågan att säga det där lilla extra. Din örnunge och du! Jag gillar också garudasana :)

    SvaraRadera