Skolan är stängd och barnen är fria...

Tiden under lovet springer iväg. Särskilt när man har barnen hemma dygnet runt. Lite bråkar vi för läxornas skull, lite försöker jag att få saker, som ska göras, hemma gjorda e naturligtvis njuter jag av att ha mina små hemma...fattas bara annat!

Men i morse öppnade skolorna igen...efter elva dagar. Lite sorgsenhet blandas med det faktum att man nu kan handla utan att komma hem med kassen till hälften fylld med kakor och karameller. Inte heller har jag något emot att kunna yoga igen, inte bara mellan en barn-förfrågan och en annan, utan att bli avbruten och varför inte; med lärare.

Efter att ha lämnat mina arvtagare, i den trista och dåligt underhållna byggnaden som kallas skola, råkar jag på en mamma som är skyndande på väg till jobbet. Jag påminner henne om att det är onsdag och alltså hennes lediga morgon...det har hon sagt.

Min kommentar följs av en ordflod som inte verkar ha något slut. På fem sekunder berättar hon om alla kullerbyttor hon tvingats utföra med tre barn...en i förskolan, en på lågstadiet och en på dagis...

DET KOMMUNALA DAGISET VAR OCKSÅ STÄNGT I ELVA DAGAR!!!!

Jag stirrar på henne med öppen mun...det är inte möjligt...jag har lyckats svälja att förskola och lågstadie- skola inte lämnar andra alternativ åt arbetande föräldrar än starka far- och morföräldrar eller baby-sitter på ständig beredskap...men dagis...tycker de att barn under tre år kan klara sig själv då eller...

Skötarna på dagiset hade semesterdagar att ta igen så då stängde de dagiset...

Min lilla hjärna, lite färgad av min nordiska uppfostran, får inte saker och ting att gå ihop... 

Varför, när jag jobbade på ett kommunalt dagis i Sverige, under de två veckor på sommaren som man stängde slog vi ihop oss med ett grann-dagis för att garantera föräldrarna service under de att vi i personalen turades om att ha semester???

Är barnskötare och förskollärare i Sverige dummare än i Italien när de i första hand tänker på vem servicen är till för?

Denna mamma hade varit tvungen att använda sina semesterdagar varvade med sin mans semesterdagar för att kunna sköta karusellen eftersom de far- och morföräldrar de har kvar inte alls har någon lust att passa tre barn med tre olika behov på så lån tid.

En tanke som snurrar runt i mitt skandinaviska huvud, sedan ett bra tag, är varför man inte har lyckats organisera fritidsservice för barn som det fungerar i mitt gamla hemland.

I Sverige går man i skolan till efter lunch och sen tar fritidsgården hand om resten. Om den inte finns där skolan ligger går fritidsledarna och hämtar barnen och hjälper dem sedan med läxor (om de har några!) eller med sportaktiviteter. Lokalerna man använder är inredda som ett hem och det finns platser både där man kan vara tillsammans eller själva.

I Italien fungerar fritids bara om skolan är öppen...alltså inte på loven. Barnen sitter ihop tryckta i ett rum där de kastar pappersbollar på varandra medan flickorna som ska föreställa fritidsledare lyssnar på radio (det har hänt att jag varit tvungen att lämna min son där under föräldramöten...)

Varför måste man fortfarande år 2010 i Italien ha skuldkänslor som arbetande mamma?

Varför är det inte så i Sverige (...någon säger även i Frankrike)?

Varför protesterar inte kvinnorna?

Visst är de arga...de klagar men gör inte mycket åt det...eller gör de det?

Kanske är det rädsla för att förlora sitt jobb.

Kanske är det för att de vet att det inte intresserar de som har makten...

Men varför intresserar det inte de som har makten?

Jag förstår ingenting...

Kanske tänker var och en lite för mycket på sig själv här...