Den tysta flickan

I min stora pojkes klass finns en flicka som inte talar. Det vill säga hon pratar bara med sina föräldrar. Med alla andra håller hon huvudet högt och inga ord kommer någonsin över hennes läppar.

Flickan har inga fysiska problem. Inga uppenbara psykologiska störningar. Ändå vill hon inte kommunicera med världen.

Tre år i förskolan utan att öppna sin mun. Inte ett ord till lärarna. Inte ett ord till sina klasskamrater.

Nästan tre år i lågstadiet, igen utan att slösa ett ord för varken kompisar eller lärare...

Eller nästan...min son säger att han hörde henne säga "hej" på ett födelsedagskalas (hans födelsedagskalas!) och en gång sa hon något i lekparken, fast min pojke har aldrig velat berätta vad hon sa.

Förmodligen en hemlighet...eller åtminstone något som han vill hålla för sig själv...ändå har han aldrig accepterat att hon är annorlunda...

Denna flicka har en stödlärare. En, i mitt tycke...och även andra föräldrars...gräslig, icke professionell, "så kallad" stödlärare som tror att hon är någon sorts kvinnlig Gud på jorden med rättigheter att tala över små barns huvud och skjuta domar omkring sig utan att veta något om någon eller bry sig om någon.

Jag är övertygad om att en ha en stödlärare i klassen är en gåva för alla barnen. Speciellt då barnet som har stöd egentligen inte har så stort behov av detta stöd...Det ger liksom barnen en extra hand. Någon som kan hjälpa dem med...ingen är ju osjälvständig i alla ämnena på lågstadiet.


Det var det stödläraren sa till oss också i första klass.
Med åren som går och hon som påstår att hon, under de få timmar hon befinner sig i klassen, sitter bredvid min son plus fem eller sex andra pojkar (trodde inte att det var ett problem att vara pojke...) har vi börjat undra hur pass seriös hon kan vara. Hoppa runt som en Känguru kan inte övertyga mig om att hon kan vara till någon hjälp för min redan så lätt distraherade pojke.

Hur som helst, flickan hon är där för, håller sin läppar fastklistrade även inför denna lärare. 

I andra klass upptäckte vi att flickans mamma, som är en mus-liknande person utan egna åsikter, gick raka vägen till stödläraren och berättade för henne om allt vi mammor talade om när vi träffades på vårt dagliga kaffe. Saker som t ex hur i helskotta hon kan hjälpa alla barn i klassen samtidigt som hon jobbar med flickan. Eller varför hon fungerar som språkrör för de andra lärarna...och liknande.

Stödläraren åt upp oss en efter en under följande kvartssamtal. Allt vad vi någonsin pratat om, alldeles privat i baren, kom upp. 

Jag försvarar inte varken vår handling om att prata bakom ryggen på folk eller flickans mammas uppförande. Men vad ville hon med det? Ha sympati för sin dotter? För sig själv? Det här förstår jag verkligen inte...

Vad mig själv anbelangar hade jag redan sagt hur in i det rödhetaste...oprofessionell jag tycker att stödläraren är den gången hon kom ut på skolgården och skrek att min son är en odåga, så äta upp mig gav henne ingen större tillfredställelse. Faktum är att hon tassade ganska försiktigt runt mig. Den gången!

Möjligtvis var det hennes hämnd att glömma att tala om för nya klassläraren om min sons dyslexi...

Möjligtvis vägrar min son att acceptera den tysta flickans problem för att det faktiskt är ett problem som går att lösa...

Möjligtvis vet min son någonstans i sitt hjärta varför hon stänger sig själv...

Själv har jag börjat tänka på flickan som Ninni i "Det osynliga barnet" av Tove Jansson. Det är en berättelse om en liten flicka som blir osynlig som en reaktion på rädsla, på att ha blivit illa behandlad av kvinnan hon bodde hos. Ninni blir mer och mer synlig när Mumin familjen tar hand om henne med kärlek och omtanke och helt synlig den dagen hon blir arg.

Kan inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om denna tysta flicka blev riktigt riktigt arg på alla som finns runt omkring henne...