tag:blogger.com,1999:blog-6303016168256241173.post8464963071215051444..comments2024-02-19T09:15:18.821+01:00Comments on Pranayama i Rom: Om rädslorMarikahttp://www.blogger.com/profile/15829043154871127729noreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-6303016168256241173.post-60849388323142373182011-07-07T09:18:47.364+02:002011-07-07T09:18:47.364+02:00Jag känner igen mig och jag tror att det absolut k...Jag känner igen mig och jag tror att det absolut kan vara så att ens oro sätter spår. Precis som många andra faktorer som inte går att särskilja från varandra. Men. Man kan inte vara någon annan än den man är och framförallt kan man inte gå tillbaka och förändra den person man en gång var. Man kan såklart fundera över sitt förhållningssätt framöver och försöka reda ut det som är. Men aldrig någonsin klandra sig eller skuldbelägga sig för att man oroar sig. Gör inte det!<br />Jag tror dessutom generellt att man som förstagångsförälder ÄR orolig. Bör man inte vara det dessutom? Är det inte naturligt? För det är ju ett otroligt ansvar man ska lära sig att hantera, bära och förstå. <br />Å andra sidan tänker jag att när man väl konstaterat att oron kan ha en roll i hur man betett sig så kan man ta tag i det och försöka lotsa ut ur situationen. Storebrors kolikperiod var något av det värsta jag genomlevt i mitt liv just för att alla de där känslorna och tankarna kring föräldraskap, moderskänslor och nybliven-mamma-lycka kom på skam och det parat med sömnlösa nätter, oro och frustration över någon som aldrig är nöjd... Ja, inte konstigt att det sätter spår. Å andra sidan; jag har funderat på om koliken förmodligen blev värre för att jag mådde så dåligt. Säkert. Lillasysters kolik var mycket lättare att hantera. <br />Många tankar. Hoppas du finner din väg och ditt sätt att hantera det. Men fina, lägg ingen skuldbörda på dig. Du gjorde och gör så gott du kan; det är jag helt säker på. Kramar!khttps://www.blogger.com/profile/04713911896719925008noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6303016168256241173.post-16316236419142040882011-07-05T16:49:20.957+02:002011-07-05T16:49:20.957+02:00Rädslor är fascinerande och visst kan dom vara fö...Rädslor är fascinerande och visst kan dom vara förklädda. Evakarin skriver så mycket bra saker.<br />Jag kommer ihåg när jag låg på BB och kände hur kärleken till den nyfödda vällde fram och samtidigt kom rädslan. Vilken hemsk smärta om hon skulle dö. Jag blev rädd för min kärlek för jag kände vilken smärta som skulle kunna komma om något hemskt hände.Klokegård - Designa ditt Liv!https://www.blogger.com/profile/17125385100327614272noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6303016168256241173.post-85802522565854277382011-07-02T10:02:23.462+02:002011-07-02T10:02:23.462+02:00Så kloka ord idag! Och tack för länken. Jag tror ä...Så kloka ord idag! Och tack för länken. Jag tror även att rädslan är nära förknippad med ilska. Det har varit svårt för mig att ta till mig eftersom jag tidigare i livet har sett mig själv som en temperamentsfull person. Men visst är det skönt att släppa på åsikter och hitta annat? Kramannikahttps://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6303016168256241173.post-85960823171764575752011-07-01T14:16:01.146+02:002011-07-01T14:16:01.146+02:00Hej hej!
Vilken intressant tanke, att rädsla kan v...Hej hej!<br />Vilken intressant tanke, att rädsla kan vara förklätt.... så kan det ju faktiskt vara, jag har bara aldrig tänkt så. <br /><br />*Skänker styrkekramar*<br />/VSelistehttps://www.blogger.com/profile/16536146536945885348noreply@blogger.com