Musik i kubik

                                                                                                          Blogga varje dag 49

Jag minns det som igår fast det ju gått över trettio år.

Väntan gjorde mig så nervös att min lärare fick agera notställ åt mig.

Han låtsades att vi inget hittade för att hjälpa mig.

Allt skakade. Händer. Fötter. Hela jag.

Min duktiga gitarr lärare höll i noterna samtidigt som han höll en hand på mitt knä som hotade förstöra hela min uppspelning.

Strax innan vi skulle börja gick viskningar om att vår musik lärare på gymnasiet kommit för att lyssna.

Illamåendet steg.

Trodde att jag skulle dö. Där och då. Bums.

Men det gick bra. Jag stakade mig inte. Krånglade inte till något.

Jag fixade biffen.

Precis som jag tyckte att min son gjorde i går.

Visst spelade han lite lågmält.

Läraren gjorde tecken åt honom minst två gånger att ta  i mera.

Det känner jag också igen.

Min lärare frågade mig om jag skämdes.

Bad mig komma ut ur skamvrån och låta världen höra allt det vackra jag kunde.

Exakt så är det med min son.

Och mer därtill.

Han är duktig. Håller rytmen. Följer musiken.

Sen säger han att han räknat till fyra fel.

Vi diskuterar hela kvällen om det.

Att felen är bra för att gå vidare.

Men han har svårt att hålla med.

Talar om hur mycket händerna darrade.

Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att jag känner igen. Minns hur det var.

Ser bilderna idag. 

Det slår mig så lik min far, hans morfar, killen är. 

Helt otroligt.

Min far är han till höger.