söndag 23 februari 2014

Med händerna i myllan

jordnära säger finaste Nina att jag är.
Det sitter där det ska då jag tillbringat morgonen med att gräva runt på balkongen. Flytta växter till nya krukor. Klippa ner. 
Meditativt trädgårdspyssel i miniatyrformat. Hör hur mannen tappar tålamodet. Jag är långtifrån ensam om att lida av sonens illamående.
När jag är klar försöker jag reda ut. Sitta med. Ljudnivån är alldeles för hög. 
Vi gör varandra illa. Stympar vår relation som familj. Hela tiden försöker vi få pojkvaskern att förstå att han M Å S T E för sig själv. Att han gör sig illa genom att ge upp och slänga skrivböckerna i en hög. Kalla lärarna för det fulaste fula...

Jag önskar mig tillbaka till mina krukor. Gräva i jorden. Det förstår jag. Då jag drog upp en bouganville som var utan rot tänkte jag att "oh vad synd, den fixade inte detta!".
Så kan jag ju inte göra med mina barn. "Käranån då, gick det åt skogen? Blev du kuggad?"

Kanske kan jag säga så...men det går ju inte riktigt hem.

Nu är vi inte där än. Bara varningar har han fått. Det innebär att han måste lägga manken till och plugga ännu mera. PLUGGA ÄNNU MERA!!!

Tror att jag ska lära ungen att odla istället. 
Förmodligen kommer han att fixa mina halvdana växter.
Kanske är det rent av något för honom.
Jordnära kan man nog kalla killen.


1 kommentar: