Lite sjuk

Jag är ju aldrig sjuk...ja ja, bortsett från dumma cancern då...
Tänker mera på den där influensan. Den som däckar alla runt omkring mig.
Ibland önskar jag nästan att jag ska bli sjuk. Få bara ligga där som ett vrak utan några som helst krav.
Bara få den där extra vilan som man ibland kan behöva...
Men på något konstigt vis seglar jag alltid igenom vintern med smärre förkylningar...lite hosta.
Feber har jag nästan aldrig.


Igår kom jag äntligen ut och springa igen. Inget vrålregn. Ingen väckare som inte gjorde sitt jobb.
Fast det kanske jag inte borde ha gjort. De senaste dagarna har jag ju känt mig lite så där halvdan. Som om jag var någon annanstans fast ändå här.
Efter springturen lyckas jag göra en hel massa annat som stått på schemat länge. Sy på ett par yoga byxor som gått upp i skrevet, laga till en ordentlig laddning soppa, fixa en skolbok som nioåringen verkar ha centrifugerat i ryggsäcken och byta lakan. Sen är jag slut. Helt slut. Det gör ont i hela kroppen. Skelettet känns som i bitar. Jag har ingen feber fast jag känner det som om jag brinner.
Masar mig från säng till soffa och allt verkar liksom bomullsinbäddat.


På kvällen kommer några kompisar som inte skräms av att jag inte mår så där helbra. Gör ett försök att äta lite pizza. En liten mini bit som jag tuggar i alla evighet. Sväljer ner med vatten och som omedelbart hotar med att komma upp. Rummet börjar snurra och jag återvänder till soffan.


Tur att kompisen är av sportiga sorten som gärna sitter i en oredig soffa och pratar strunt medan männen jagar glass. Lite halvsmält glass går att få ner.


I morse vaknade jag med nästäppa och ont i magen...
Känslan av feber finns lite kvar...men jag har ingen.


Okej! Jag är trött på detta. Förstår verkligen inte att jag tänkt att det kunde vara skönt att vara lite sjuk...