Gömma mig

Ibland vill jag det.

Bara krypa in i filtar och kuddar och låtsas som om jag inte är där.

De senaste dagarna har tagit mig dit.

Till filt stadiet. Kudd stadiet.

Lärarsamtal...massor...sonen har nio lärare...NIO.

Fast jag hoppar över en. Då jag fått veta att han inte bryr sig själv. Sitter där och kollar mobilen och låter ungarna "läsa"...boken som aldrig öppnas...den som jag betalt...Nej, hans syn på min son intresserar mig då sannerligen inte...alls...kanske kommer jag att få skam för detta...

Alla är de ense. Han läser inte läxorna. Jag blir full i skratt. Ungen sitter där timme efter timme. Ibland med mig. Ibland med vackraste barnflickan. Ibland med farfar. Ibland med mannen. 

Vi studerade Irland tillsammans. Hans kommentarer var underbara...tänkte att han visste...kunde...

Sen går han tillbaks till skolan och "minns inte"... har inte pluggat, säger han.  

Känner igen mig. Samtidigt inte. För jag hade aldrig den där pressen på mig. Om det var fel eller rätt vet jag inte längre...Kanske hade jag blivit något mycket mycket mera framgångsrikt än så här...om  i  fall...

Försöker skriva något om det på min italienska blogg men det blir bara gnäll gnäll. Inget som har med mig att göra...eller kanske är det smitare-jaget som är framme. 

Så då drar jag iväg igen. På Yogan. Den med min lärare. Den som jag längtat till i över en vecka. Den som helar. Renar. Hjälper mig att inte bli sjuk på något annat ställe i kroppen. Får mig att se saker från ett annat perspektiv.

Känner mig som en annan människa när jag går därifrån.

Faktiskt verkade vissa av de åtta lärarna mycket samarbetsvilliga...

Det bara måste jag tro på...

I alla fall till nästa samtal.